OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 5
Bevis

Bevis
Okänt nummer

 
 
00:00 / 10:44
 
1X
 

Frihamnen
Måndag
15.00

När det ringer i den nyare mobilen ser jag att det står okänt nummer. Jag undrar om det är Johanna men hon borde inte ringa såhär snabbt efter att vi la på alldeles nyss.
”Antonio.”

”Vill du ha tillbaka din dotter, snutjävel?” Rösten är förvrängd, låter som på film när kidnappare ringer. Känns som en parodi även om jag vet att det här är så allvarligt det kan bli.

”Vad vill du? Har du något krav?” Jag känner hur formell jag låter. Varken arg eller ledsen. Bara krass. Vill inte ge kidnapparen någon fördel eller tro att jag kommer lägga mig platt. Inte låta mig provoceras.

”En miljon krav, faktiskt”, säger den burkiga rösten och avslutar med ett kallt, torrt skratt.

”Jag vill ha bevis på att Linn lever och mår bra.”

”Inte just nu”, säger rösten efter någon sekunds tvekan.

”Då blir det ingen miljon.”

”Jodå, när du har pengarna i handen så ska du få ditt bevis.”

Jag tvekar. Jag har inte en miljon men har lagt undan pengar, lite över sexhundra tusen. Pengar som jag tänkt att Linn ska få när hon fyller arton. Jag har haft dem på ett konto trots att banken, och speciellt Anders, säger att jag borde investera i fonder eller aktier men jag litar inte på sådant. Farfar blev av med nästan alla sina pengar på det sättet på åttiotalet. Pang swosh, så hade han inga pengar kvar och de kunde aldrig flytta till Spanien som de alltid drömt om.

”Jag har inte så mycket pengar. Jag har sexhundratusen. Det är allt”, säger jag till kidnapparen.

”Då kommer du hitta Linn i delar. I sopsäckar både här och där. Jag kanske skickar henne i olika paket. Ett i taget. Ska vi säga så?”

”Jag kan ha pengarna inom tre timmar men inte en miljon.”

”En miljon. Tre timmar. Tick tack, snutjävel.” Kidnapparen lägger på och jag sitter och glor på mobilen. En miljon … Hur ska jag få tag på fyrahundratusen på tre timmar? Det finns inte. Nästan alla jag känner är poliser och de har inte så mycket pengar, vad jag vet. Banken lär knappast låna ut så mycket pengar på så kort tid. Men jag kanske kan lura kidnapparen. Vem hinner räkna en miljon under några sekunder?

”En miljon … Hur ska jag få tag på fyrahundratusen på tre timmar? Det finns inte. Nästan alla jag känner är poliser och de har inte så mycket pengar, vad jag vet.”

Jag åker som i blindo genom Frihamnsområdet. Letar efter en vit skåpbil. Har sett flera stycken men ingen som det står Akea på. Slår numret till Anders, min personliga bankman som är en gammal vän. ”Hej, du, jag behöver ta ut pengar från mitt sparkonto.”

”Hej, Antonio. Hur mår du? Jo, jag mår bra. Annars. Jo, tack för grillkvällen sist. Ja, det var roligt.” Han skrattar och är alltid så jäkla glad så man nästan blir förbannad. Men han är snäll så det går ju inte.

”Ja, förlåt men jag är lite stressad. Mycket på jobbet.”

”Lugnt. Jag driver bara lite med dig. Hur mycket behöver du ta ut?”

Jag hör honom knappa på tangentbordet. ”Allt”, säger jag och hör hur han slutar knappa.

”Allt?”

”Ja, allt. Det är väl okej? Det är ju mina pengar, tänker jag.”

”Inte kontant väl?”

”Jo, för i helvete Anders. Kontant.”

”Får jag fråga vad du ska göra med pengarna.”

”Köpa godis. Det har väl inte du med att göra.”

”Lugna ner dig nu, Antonio. Och jo, det har jag med att göra, nya banklagar. Terrorism och allt det där. Är du okej? Du verkar inte vara dig själv.”

Jag tar tre djupa andetag. Lugnar ner mig fast jag skulle vilja sparka honom i ansiktet. ”Jag vill ha pengarna cash. Ska köpa en bil och säljaren vill ha kontanter.” Jag biter mig i tungan. En värdelös lögn som ingen skulle gå på.

”Allvarligt, Antonio. Jag gillar inte det här.”

”Okej, du vet att jag har varit polis. Du vet att jag kan mina rättigheter. Jag vill ha mina pengar och jag vill ha dem i kontanter. Och du, inom tre timmar.”

”Tre timmar? Det går inte.”

”Jodå, det går. Gör det bara.”

”Nej, Antonio, det här tar minst ett dygn.”

”Tre timmar. Annars berättar jag för Liselotte att du varit otrogen med hennes syrra.”

Jag hatar mig själv för att jag utpressar honom och hör hur han flämtar till. Jag råkar bara veta om det. För att han var skitfull och berättade det för mig i hans egen bastu. Hur ångestfull han var och livrädd för att Liselotte skulle få veta. Det är problemet med att vara polis och se snäll ut som jag. Folk berättar sina fula hemligheter för en. Vi kan väl säga att det både är en förbannelse och en gåva.

”Fy fan, Antonio.”

”Jag lägger på och slår hårt med handen på ratten. Men jag är desperat. Vad skulle du göra om ditt barn blev kidnappat?”

Jag lägger på och slår hårt med handen på ratten. Men jag är desperat. Vad skulle du göra om ditt barn blev kidnappat? Inget betyder något annat då. Och nej, jag kommer inte berätta det för Liselotte och det spelar ingen roll. Alla hemligheter kommer alltid fram till slut. Förr eller senare kommer Anders ångest krypa fram, förmodligen i en ny fylla eller så kommer Liselottes syster säga det, eller någon annan de berättat det för. En hemlighet kan bara vara en hemlighet om bara en person känner till den. Annars är det bara skvaller.

Längre bort ser jag en vit skåpbil som jag kör ikapp, hoppet tar ett skutt igen men ramlar omkull när jag ser att det är en omärkt skåpbil.

Min gamla mobil ringer med melodin från Rocky. Jag måste ha varit dum i huvudet när jag valde den. Luren är säkert sju år gammal.

”Hej, det är jag”, säger Johanna. ”Nu har jag kollat upp det här och får jag sparken så lovar jag att jag drar med dig i fallet.”

”Jag tar på mig hela skulden i så fall. Säger att jag använt dina uppgifter. Okej.”

Johanna hummar och jag hör hur hon trycker in knappen på kulspetspennan gång på gång. ”Fyra stycken har jag hittat.”

”Bara fyra?”

”Japp, resten sitter inne eller är döda.”

”Okej, det låter hanterbart. Vilka är det?”

”Ali Baldouf, Jan Eskilsson, Alexander Josefsson och Sandra Turunen. Sandra satt för övrigt på Säter men har avvikit från permission.”

”Jag kommer ihåg allihop. Fan, och det är bara en bråkdel av alla jag satt dit. Fan, fan, fan!” skriker jag och vill skalla mig själv på näsan.

”Fan för vad?”

”Jag borde ha insett det. Att någon av dem skulle vilja hämnas. Jag har inte ens hemlig adress. Jag är så jävla dum i huvudet att det …”

”Flippa inte nu”, säger Johanna hårt. ”Linn behöver dig som mest just precis nu.”

Johanna har rätt och jag lugnar ner mig. Lovar mig själv att ta tag i allt det där när det här är över. För Linns skull. ”Vad vet vi om dem?”

”Ja du, en hel del men kanske inget som vi kan använda. Inte om jag inte får öppna ett fall för Linn.”

”Nej, glöm det. Det kan bara förvärra det för henne.”

”Okej, du bestämmer. Men bara så du vet och vi förstår varandra. Så fort jag känner att det här går för långt så släpper jag bomben. Jag är säker på att många skulle vilja hjälpa till. Du har fortfarande en hel del vänner här.”

”Okej, du bestämmer. Men bara så du vet och vi förstår varandra. Så fort jag känner att det här går för långt så släpper jag bomben.

”Tvivlar på det, men okej, det är en deal.” Jag sänker farten. Märker att jag kör alldeles för fort och hinner inte se något. ”Vi börjar med Ali. Han åkte dit för dubbelmord men hävdade att han var oskyldig såklart. Sa att vi skulle ses igen en vacker dag. En riktig psykopat. Mördade två kvinnor. Sin fru och sin syster.”

”Stämmer. Han står skriven i Göteborg och jag kan kolla upp om han är där eller inte. Samma sak med de andra. Vad tror du?”

”Alla är kapabla till det. Jag vet faktiskt inte. Har för lite att gå på just nu, men kolla om någon av dem äger en vit skåpbil eller jobbat eller jobbar för Akea. Och om du kan få tag i övervakningsbilder runt Sofielund.”

Jag berättar vad jag vet hittills och Johanna noterar allting.

”Jag kollar upp det men det kan bli knepigt med övervakningsbilderna. Chefen har redan tittat lite konstigt på mig idag, jag tror att hon fattar att jag håller på med något skumt.”

”Gunilla? Hon fattar ingenting och det vet du. Hon är bara ute efter att göra karriär.”

”Jaja, jag löser det.”

”Hur då?”

”Det fixar jag. Fokusera på Linn nu. Har du hört av kidnapparen än?”

”Ja, en mille ska jag ha om … två timmar och fyrtiofem minuter.”

”En miljon? På riktigt? Har du ens så mycket pengar?”

”Nä, men jag har sexhundratusen. Jag får bluffa.”

”Lägg av, Antonio. Riskera inte det.”

”Vad ska jag annars göra?”

”Jag har pengar. Du får låna av mig. Ge mig en timme så fixar jag fram det. Känner en kille på Forex som kan lösa det.”

Jag sväljer en klump i halsen. Känner att jag inte klarar av hennes godhet, vill inte vara till last, har aldrig gillat att vara skyldig andra varken pengar eller gentjänster. Och att Johanna av alla är den som inte ens tvekar att hjälpa mig. ”Du …?” säger jag och hör hur jag låter skör på rösten.”

”Det är lugnt. Linn kommer först.”

”Förlåt för att jag var så jävla dum i huvudet. Jag är en idiot.”

”Jag vet. Skit i det nu. Se till att hitta Linn istället.” Johanna låter mjuk på rösten och jag vet varför. Linn och Johanna gillade varandra direkt och för första gången fick nog Linn en styvmamma som brydde sig om henne på riktigt. Tills jag fuckade upp det. Jag vet att de haft en del kontakt efter att vi separerade även om Linn inte sagt något.

Jag lägger på och vill inte spilla för mycket av Johannas tid. Jag måste ha något att ta tag i, hur liten tråd det än må vara. Att bara åka runt och leta gör mig tokig och det finns inget som säger att Linn faktiskt är här. Hennes kidnappare kan ha stängt av Linns mobil och slängt ut den genom bilfönstret.

Jag famlar i ett jävla mörker men ser en liten glimma ljus. De fyra som Anna hittat. Jag känner på mig att det är någon av dem. De är galna allihop och hatar mig säkert lika mycket.

Jag får ett sms av Johanna. Jan Eskilsson bor tydligen i Malmö och jag ryser till när jag ser adressen. Västra Kattarpsvägen. Det är inte alls långt från mitt hus. Tänk om jag gått förbi honom på stan. Kanske såg han Linn och bestämde sig för att hämnas. Men det är en sak som gnager mig. Varför skulle någon som vill hämnas ha pengar?

Det hela luktar illa, jag kan känna det i varje liten atom i kroppen. Det är något som inte stämmer, men jag ska ta reda på vad det är.