OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 14
Bruten

Bruten
Okänt nummer

 
 
00:00 / 10:25
 
1X
 

Staffanstorp
Måndag
19.20

När jag ser dagboken får jag dåligt samvete. Anledningen till att jag och Johanna separerade var att jag läst i hennes dagbok, om att Linn erkänt att hon rökt cannabis. Det tycker jag är en dealbreaker, att inte berätta det för sin pojkvän och tillika pappa till Linn. Känns som en viktig sak att berätta. Så jag blev förbannad och Johanna blev förbannad att jag läst hennes dagbok.

Just nu känner jag mest skam faktiskt, för att jag bröt ett förtroende och läste, men jag är snut i blodet. Och jag tänkte mig inte för. Johanna har rätt, jag borde inte ha läst den. Och hon kanske gjorde rätt som behöll Linns hemlighet.

”Ska du inte läsa den?” undrar polismannen och jag drar mig för det. Lärt mig läxan, typ. Men jag måste ju, Linns liv kan hänga på det.

När jag öppnar dagboken stannar hjärtat. Jag ser handstilen och namnet i början av dagboken men kan inte tro att det är sant. Kan inte andas. Det kan inte vara sant utan är ännu ett spel från kidnapparen.

Theresa …

Linns mamma som borde vara död, men dagboken är hennes, det kan jag svära på.

”Är det viktigt?” frågar mannen bakom mig, men jag håller upp handen. Kan inte prata om jag ens ville. Sist jag såg henne var på en Ålandsbåt. Jag hade vunnit resan och tog semester för en gångs skull. Vi lämnade Linn hos farmor och drog iväg till Stockholm för en resa där vi skulle få ha egentid. Det var iallafall vad jag trodde. Men det var så mycket mer.

Theresa hade mått psykiskt dålig ett tag, eller jämt egentligen men haft kontroll på sin diagnos med tabletter. Hon blev full och vi bråkade, om att jag aldrig var hemma och att jag inte såg henne, inte brydde mig om att hon mådde så dåligt. Att hon hade försökt ta livet av sig men att jag inte märkt något. Hon sprang iväg ifrån mig på natten och jag sprang efter. Hittade henne på däck där hon höll i en stolpe, stående på räcket och tittade ner mot det svarta vattnet. Det var november och vinden slet i oss båda. Regn som slog mot båten och höga vågor.

Jag skrek åt henne att gå ner. Att vi kunde lösa det här.

Men hon svarade inte. Såg på mig en sista gång innan hon föll och försvann. Jag fick båten att stanna, och kustbevakningen letade efter henne hela natten och dagen men Theresa var borta. För evigt.

Men nu, när jag ser datumen i dagboken som är från ett år tillbaka kan jag inte förstå det. Varför tog hon inte kontakt? Varför kom hon inte tillbaka?

”Men nu, när jag ser datumen i dagboken som är från ett år tillbaka kan jag inte förstå det. Varför tog hon inte kontakt? Varför kom hon inte tillbaka?”

Jag börjar läsa medan mobilen ringer men jag struntar i den. Måste få veta, men de flesta inläggen är bara konstiga. Förvridna tankar om hämnd och om Linn. Att hon ska bli hennes igen. Att hon måste få lida som Theresa lidit, för att bli ett med henne.

Jag bläddrar framåt. Anteckningar om mig och mer hat. Att jag var hennes stora kärlek men att jag svek henne. Att jag inte letade efter henne och räddade hennes själ.

Ingenting är vettigt. Allt är huller om buller och jag förstår verkligen inte någonting.

Jag bläddrar till slutet av dagboken och ser en bild på Linn med ett tecknat brustet hjärta. Tänk så mycket det hade gjort för Linn, att ha en mamma. För Theresa var en bra mamma. Hon älskade verkligen Linn och tog väl hand om henne medan jag var iväg på min egotripp som en kriminalkommissarie som skulle rädda världen. Hur fan skulle jag kunna göra det, när jag inte ens kunde rädda mamman till mitt eget barn?

En del av dagboken är minnen och jag stannar till. Det står flera rader om monstret som hon kallar Juha. Mannen som räddade henne och dödade henne om och om igen. Om buren hon fick bo i som ett djur och hur han piskade och våldtog henne. Att hon inte fick prata, bara skälla som en hund. Sjukare och sjukare saker skriver hon om. Hon skriver om två barn som dött, men inte hur. Jag antar att Juha gjort något med dem, eller Theresa.

Hur han i åratal misshandlade henne fysiskt och psykiskt tills hon bara var en spillra, och hur han sedan byggde upp henne igen. Hur hon fick bli hans fru, men utan att lämna huset. Hur hon bodde där i tio år tills hon en dag lyckades döda honom och fly.

”Jag flämtar, kan knappt andas. Hon överlevde Östersjön bara för att hamna på andra sidan och i ett helvete.”

Jag flämtar, kan knappt andas. Hon överlevde Östersjön bara för att hamna på andra sidan och i ett helvete. Hur den här Juha utnyttjade det, för hon var ju försvunnen. Död i alla andras ögon. Ingen förväntade sig att hitta henne efter ett fall från Ålandsbåten i det kalla vattnet.

Ingen …

Jag hittar inget mer om Juha men ser på väggen och fattar. Det är hans hus och ladugård. Hans döda hund och omärkta grav.

Stackars Theresa. Vilket helvete hon måste ha haft och jag inser varför hon är som hon är idag. Vem som helst hade blivit galen av tio år i en bur och den fruktansvärda … behandlingen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha varit för henne, hur det format henne och vad det gjorde med hennes hjärna.

Jag slutade leta och det är mitt fel. Jag borde ha gjort mer. Ser på bilderna på väggen på ett helt annat sätt nu. Hon hatar mig, för att jag inte räddade henne, för att jag aldrig letade. Men vad skulle jag göra? Ingen överlever det hon gjorde.

Ingen …

Sätter mig ner på golvet för benen orkar inte bära mig.

”Är du okej?” undrar snuten och jag vet inte vad jag ska svara på det. Läser fler sidor med obegripliga meningar som ibland har klarhet. Poetiska rader som pratar om mörker och ljus, om gud och satan, om mig. Som en demon. Som han som krossar ett redan trasigt hjärta. Hur hon förlorade sin själ på den där ön med Juha och återföddes som fågeln Fenix.

Starkare …

Modigare …

Farligare …

Jag bara önskar att hon kommit hem istället, så kanske vi kunde ha gjort något. Men hur då? Jag hade ett nytt liv, en ny kvinna, ett nytt…

Fuck! Johanna!

Jag tittar på bilden av henne. Den som Theresa knivhuggit. Den hon klippt ögonen ur …

Theresa tog Janina för att hon är Linns bästa vän. Hon tog Linn för att hon är hennes dotter. Hon vill att jag ska lida för att jag aldrig räddade henne. Hon måste hata Johanna … som tog hennes plats.

Jag tar upp mobilen och ringer Johanna. Ingen som svarar, hon svarar alltid. Pulsen ökar och jag reser mig upp. Känner mig yr och fortfarande vilsen.

”Få tag i Johanna Winter. Nu!” skriker jag till polisen och han ser rädd ut. Jag måste se galen ut men jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste in till Malmö.

”Sorry, men ingen vet var hon är.”

”Få tag i någon annan på avdelningen.”

Jag springer mot bilen, det är bråttom och jag behöver få tag i Johanna innan Theresa får tag i henne. Jag är torr i munnen och behöver dricka något. Tänk om hon dödar Johanna, och Linn. Vad ska jag göra då? Jag kommer göra allt för att de ska få leva. Theresa får döda mig, det gör inget, bara hon låter dem vara.

”Jag har Gunilla Svärd”, säger han och jag tar hans mobil.

”Var är Johanna?” Jag är medveten om att jag skriker. Försöker få fram bilnycklarna men hittar dem inte.

”Är det Antonio? Hej, jag …”

”Var är hon?”

”Johanna åkte hem till dig, vad är det som händer?”

”Jag vet vem kidnapparen är. Det är Linns mamma och hon är ute efter Johanna. Åkte hon ensam? Vi tar er bil!” skriker jag åt snutarna och de hoppar in. ”Mot Malmö. Och fort.”

”Ja, hon sa något om att du inte låst din dörr. Jag vet inte …”

”Men för helvete, Gunilla. Skicka dit en bil. Fort som fan. Johanna är i fara.”

Jag lägger på. Ringer upp Johannas mobil igen, men nu är den avstängd och jag befarar det värsta. Är Theresa hemma hos mig och leker familj? Eller har hon tagit Johanna också och kommer fortsätta spela det här spelet hon skapat?

Snutarna kör fort, men för långsamt för mig. Jag säger åt dem att öka farten men han som kör säger åt mig att ta det lugnt, att han inte vill krascha för då kommer vi aldrig fram.

Skymningsdimma ligger på vägen och sikten är begränsad. Jag inser att han har rätt och får sitta och vänta. Jag håller i dagboken. Öppnar den och försöker hitta information om vad som är på gång. Om hennes galna plan och vad hon har tänkt sig för slut. Men som precis som på väggen finns det ingen epilog. Inget avslut.

Tio minuter senare tvärnitar vi utanför mitt hus och både en ambulans och en polisbil står utanför. Grannar har samlats och jag är livrädd. Springer in och knuffar en polis ur vägen som står vid min uppfart.

Springer in och inne i köket finns de. Johanna ligger på golvet och blöder från huvudet. Det första jag gör är att skrika nej. Högt och sorgligt, för jag tror att hon är död.

”Men lugna ner dig”, säger hon medan ambulanskillarna plåstrar om henne.

”Åh herrejävlar, du lever. Johanna du lever.”

”Ja, men det var nära. Jag vet vem kidnapparen är”, säger hon och försöker resa sig upp.

”Jag med och allt är mitt fel.”

”Nej för fan, men den kvinnan är helt galen.”

”Vad hände. Var är Linn?”

”Det vet jag inte men en kvinna var här. Hon slog mig i skallen och skulle slå igen men jag sköt henne, Antonio. Jag tror jag träffade henne i benet åtminstone, för hon försvann och jag svimmade. När hon såg mig blev hon galen. Jag har aldrig sett någon som hatar mig men hon hatar verkligen mig. Jag är säker på att hon tänkte slå ihjäl mig.”

”Fuck. Du såg aldrig Linn?”

”Nej, och inte skåpbilen heller när jag kom. Hon överraskade mig? Det var inte Sandra …”

”Lång historia. Jag förklarar senare.”

”En sak, Antonio. Jag tror jag vet varför hon var här. Hon höll ett pass i handen. Jag tror det är Linns.”

Theresa … vad tänker du göra …?

””En sak, Antonio. Jag tror jag vet varför hon var här. Hon höll ett pass i handen. Jag tror det är Linns.”