OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 4
Bunden

Bunden
Okänt nummer

 
 
00:00 / 10:14
 
1X
 

Frihamnen
Måndag
14.36

Linn blir mer och mer klar i skallen. Den som kidnappat henne verkar förbannad. Skriker ibland och slänger något då och då. Hon drar i repen runt handlederna och de ger efter, lite i taget. Pappa har visat henne hur man sliter sig loss om någon dragit plastband runt handlederna, men inte rep. Som tur är har de släppt lite. Hon pillar med fingrarna, hänger med huvudet som om hon fortfarande är sövd.

Det är inte mycket hon minns av allt pappa sagt, men hon kommer ihåg det viktigaste: var undergiven och få den som vill bråka med dig att gilla dig istället för att käfta emot, var uppmärksam på detaljer, skådespela om det behövs och spring så fort du får chansen. Fly. Stanna aldrig och slåss. Just nu tänker hon bara på att ta sig loss.

Repen vill inte leka med Linn, men hon ger sig inte. Har tålamod och lirkar sakta, lite i taget. Vet inte vad kidnapparen har tänkt och vill inte vara kvar för att ta reda på det. Hennes enda chans är att rymma.

”Har tålamod och lirkar sakta, lite i taget. Vet inte vad kidnapparen har tänkt och vill inte vara kvar för att ta reda på det. Hennes enda chans är att rymma.”

Regnet spelar trumsolo på takplåten och Linn kan höra att det läcker. Det stinker här inne. Av olja, smuts och något annat hon inte vet vad det är. Hon får lite mer styrka för varje minut som går och hoppet är det sista som lämnar den där asken pappa brukar prata om. Pappa gillar liknelser och gamla citat, speciellt när han ska ha sina snack med henne. I det numera berömda sexsnacket, som hon berättat om för alla sina kompisar, pratade han bara i metaforer. Han sa aldrig vad saker egentligen hette. Hade han sagt orden som kuk och fitta hade hon kanske tagit honom på allvar men det gick bara inte. Hon skrattade igenom hela hans blommor och bin. När han gav henne kondomer tog hon fram sina egna och så var det bra med den saken. Han har nog fortfarande inte hämtat sig.

Det kliar mellan benen där kisset torkat och Linn försöker gnida låren så osynligt hon kan. Vill inte att kidnapparen ska fatta att hon är vaken. Hon ryser bara vid tanken på när han rörde henne. Kände att han stirrade på henne som en creepy jävla våldtäktsman. Som alla gamla gubbar som brukar stirra på henne, som om hon är en tårta som de tänker slicka av all grädde från.

Ett tåg dunkar förbi en bit bort. Hon gissar att hon är i en gammal industribyggnad. Det borde vara i Frihamnen, hon kan höra måsar och tror att hon hörde en motorbåt för en stund sedan.

När den ena handen är fri från repet spänner hon kroppen. Blir ännu stelare när hon hör något gnissla bara någon meter från henne. Kissar nästan på sig igen när en skrovlig hand smeker hennes kind. Lyfter upp hennes huvud med en hand under hakan och glor på henne.

Linn låtsas vara medvetslös. Hör en tung suck från mannen och sedan det där smackandet igen. Linn vill bryta ihop och börja skaka men fokuserar allt hon kan på att slappna av. I skolan har de fått lära sig att meditera, att stänga ute alla tankar och känslor och bara tänka på en apelsin eller vad det nu var. Då tyckte hon att det var larvigt, men nu gör hon det för allt i livet.

Mannen går bort från henne, skåpbilens dörrar öppnas och kidnapparen städar ur den. Det värsta är nog att han inte säger något. Att han bara är läskigt tyst. Tills hon hör visslandet igen, då känns det ännu värre. Det är ingen glad melodi, snarare en dyster och mörk en. Hon känner igen den, kanske från någon tv-serie eller film. Linn misstänker att det är viktigt.

Var uppmärksam på detaljer, Linn. Pappas ord smetar sig in i huvudet och hon grabbar tag i det. Hans paranoia och sätt att berätta saker. En gång, när hon såg bilder på en styckad kvinna på hans skrivbord kunde hon inte sova på flera dygn. Pappa har bett om ursäkt tusen gånger, men hon kommer aldrig förstå hur han kunde jobba med sådant. Det gjorde henne förbannad. Att han hellre jobbade med vidriga mord istället för att vara hemma som en riktig pappa. Det var då han sa upp sig och tog försäkringsjobbet. Det var nog den lyckligaste dagen i hennes liv.

Linn fortsätter lirka med repet och kommer loss helt. Hon lyssnar noga och när hon tror att mannen är inne i skåpbilen vågar hon dra ner ögonbindeln. Hon kastar en snabb blick över lokalen. Den ser övergiven ut, lika övergiven som hon känner sig. Kanske tjugo meter bort ser hon en nödutgång. Den är hennes chans och hon måste ta den nu.

Linn reser sig upp. Benen är svaga efter vad hon nu fick i den där sprutan. Slänger ett öga mot skåpbilen och ser hur madrassen slängs ut ur den. Ser på golvet, är rädd för att skära sig eller trampa på något som kommer göra ont, men fuck it.

Femton meter kvar …

Hon smyger först men går snabbare och snabbare. Tar av sig munkaveln för att kunna andas bättre. Vänder sig om. Kidnapparen står vänd med ryggen mot henne.

Tio meter kvar …

Linn rundar ett par pallkragar som står i vägen, en truck som sett sina bästa dagar och är full med rost står på sniskan. Linn tittar mot skåpbilen när hon skriker till. En glasskärva sitter i foten och hon drar snabbt ut den. Hör kängorna mot betonggolvet och vänder sig om och springer mot dörren. Struntar i att det gör ont. Att hon blöder genom den vita strumpan.

Hjärtat springer ikapp med adrenalinet och Linn är inte helt klar i kroppen och hjärnan, men nu går allt ut på att överleva den här galningen.

”Hjärtat springer ikapp med adrenalinet och Linn är inte helt klar i kroppen och hjärnan, men nu går allt ut på att överleva den här galningen.”

Fem meter kvar …

Hon hoppar över en tunna och snubblar nästan när hon landar.

Två meter kvar …

När hon når dörren trycker hon ner det gröna handtaget och kommer ut i friheten. Ser en tom kabeltrumma som hon snabbt rullar upp mot dörren. Precis när hon vänder sig om för att springa vidare hör hon hur mannen slår in i dörren. Tänker på badrumsscenen i The Shining. Skriker till och springer men vart hon är tittar ser hon ett högt staket med taggtråd på toppen. Hon kommer aldrig hinna klättra över.

Snabbt springer hon in bland en massa staplade lastpallar, ser flera containrar och springer dit. Stannar och står med ryggen mot kortsidan på en av dem.

Regnet och stormen gör henne dyblöt direkt men hon har inte lyxen att bry sig. Hon stannar till. Lyssnar och försöker se om det är några människor i närheten men ser bara fler byggnader bortom stängslet.

”Kss, kss, kss.”

Linn ryser när hon hör ljudet som kommer från andra sidan containern. Tittar snabbt längs långsidan. Ingen där. Det borde betyda att han är vid den andra. Linn smyger till en annan container. Tittar bakåt men ser ingen. Försöker andas lugnt. Tar tre djupa andetag som pappa lärt henne när hon varit stressad.

Det är konstigt, egentligen. Hon har alltid tagit pappa för given. Han har alltid funnits där, trots hennes tappra försök att provocera honom. Trots att hon dissat hans försök att lära henne saker om säkerhet. Men nu betyder de allt för att hon ska överleva.

Linn hör steg i grus och tar sig fram längs långsidan. Små, snabba men försiktiga steg. Håller sig tätt mot plåten. Drar handen över ansiktet för att ta bort regnet som lägger sig i ögonen. Fryser lätt trots att det ska föreställa sommar. Förra sommaren var rekordvarm, det skulle den här också vara men just nu känns det som höst.

”Kss, kss, ksssssss.” Lockandet är mer aggressivt. Mer olycksbådande även om det låter längre bort än förra gången. Linn tar ett par steg mot kortsidan och hinner precis dra tillbaka huvudet när hon ser en känga. Tar sig tillbaka till den andra kortsidan.

”Kss, kss, kss.”

Linn ser mot stängslet. Det skulle bara bli rivsår, tänker hon när hon utvärderar taggtråden. Stängslet är tre eller fyra meter högt och hon undrar hur ont det skulle göra att klättra i det utan skor.

”Kss, kss, kss.”

Ljudet kommer bara närmare och Linn chansar. Springer bort mot den tredje containern. Ser ett stolsben som ligger i gruset och tar upp det. Håller det hårt. Hon har ett vapen. Om den jäveln tittar fram kommer hon slå allt hon kan mot huvudet.

”Ser ett stolsben som ligger i gruset och tar upp det. Håller det hårt. Hon har ett vapen. Om den jäveln tittar fram kommer hon slå allt hon kan mot huvudet.

”Kss, kss, kss.”

Inte nära än. För långt bort. Linn vågar inte släppa stolsbenet för att torka bort vattnet från ansiktet. Blinkar och skakar på huvudet. Känner hur kläderna sitter som en andra hud mot kroppen. Gör henne tyngre och långsammare.

Det kommer inga fler ljud från kidnapparen på vad som känns som flera minuter. Säkert bara trettio sekunder. Men ändå. Den här gången är kidnapparen tyst. Vad är det för människa som är så rubbad? Som tar det här för en lek? Han måste vara helt störd, psykopatstörd. En sådan där som pappa jagade när han var polis. En seriemördare eller något.

Linn sväljer. Håller upp stolsbenet och är beredd att svinga det hårt. Spräcka skallen på mannen och sedan springa allt hon kan. Tillbaka till lokalen, ut genom garageporten och ut i friheten. Hem till pappa.

Hon tar ett steg mot hörnet av containern medan hjärtat får frispel. Linn har aldrig varit våldsam. Har aldrig ens slagit någon. Men nu tänker hon ta igen det. Känner hur hon blir arg. Tänker inte sluta som ett mordoffer. Hon är för ung för det.

En halvmeter till …

Hon tar små steg. Ett i taget. När hon kommer runt hörnet tar hon sats. Ser kidnapparen rakt i ögonen men slår inte.

”Nu har jag dig.”

Linn blir helt ställd. Fattar inte vad det är hon ser …