OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 9
Feg

Feg
Okänt nummer

 
 
00:00 / 9:49
 
1X
 

Stora Nygatan
Måndag
18.15

Jag kör på trottoaren, tutar som en galning och folk slänger sig undan. Jag har två minuter på mig och vet inte om jag hinner. Fattar inte vad det är kidnapparen håller på med. Jag ska tydligen ta mig från plats till plats, utan mobil som kan spåras och han vill se om jag har sällskap av poliser. Tanken är säkert god men jag vet inte. Det känns inte bra alls, faktiskt.

Kör ut på vägen igen och mot rött. Skiter i vilket just nu, jag måste hinna till kyrkan men undrar varför jag ska dit. Det finns alltid en undermedveten eller medveten tanke med de val vi gör. En koppling. Det är därför den perfekta kidnappningen eller mordet inte finns. Vi lämnar alltid någon form av spår efter oss.

Galatea till exempel. Varför valde kidnapparen just den statyn? Det betyder något, på ett eller annat sätt. Galatea var en havsnymf i den grekiska mytologin som var älskad av cyklopen Polyfemos. Det betyder något för kidnapparen. Antingen mytologin eller just den statyn i Pildammsparken eller att jag älskar grekisk mytologi. St: Petri är den äldsta kyrkan i Malmö. Byggdes på 1300-talet någon gång. Jag vet att den är byggd som ett kors och med Jesus som symbol, men inte mer än så. Båda sakerna förbryllar mig och jag försöker tänka rationellt men det är svårt när man bryter varenda trafikregel i Malmö.

En minut kvar och jag kör nästan på ett gäng med killar vid ett övergångsställe. Bilen är automatväxlad och får jobba hårt för att hänga med. Jag har aldrig kört så här fort i stan förut, inte ens när jag var polis.

Adrenalinet sprutar i kroppen och jag flåsar fast jag sitter still. Jag borde ha tränat mer, känner jag, följt med Linn på fler löprundor. Hinner undra hur hon har det men vill inte tänka på om hon lever eller inte.

Däcken skriker när jag bromsar in framför entrén till kyrkan och bilen är fortfarande igång när jag rusar in med väskan i höger hand och mobilen i den vänstra. Jag måste se ut som en idiot som är försenad till sitt eget bröllop eller något. Jag har fem sekunder till godo och några människor i Malmös trafik har fått trauma för livet. Jag ser mig omkring men vet inte vad jag ska leta efter. Håller mobilen hårt och ser om den har täckning och batteri. Det har den, men det är ingen som ringer.

”Jag har fem sekunder till godo och några människor i Malmös trafik har fått trauma för livet.”

Väggarna och valven är vita och bänkarna går i vinrött. Det är en väldigt vacker och speciell kyrka. Det hänger stora ljuskronor och det är flera meter upp till det spetsiga taket.

Men ring då för helvete, tänker jag när jag hör en annan mobilsignal längre fram vid den svarta flygeln. Jag joggar fram, det är ingen annan än jag och en gammal kvinna här inne. Hon ser på mig och tittar bort mot flygeln. Det måste vara kidnapparen som ringer. Det bara måste vara det.

Jag lyfter på locket till flygeln och där ligger en mobil som jag svarar i omedelbart. ”Det är jag”, säger jag.

”Du hann?” Den mekaniska rösten låter förvånad, nästan besviken.

”Ja, jag hann. Var. Är. Linn?”

”Snart. Lägg den andra mobilen på golvet och stampa sönder den.”

Jag gör som jag blir tillsagd. Stampar på den tills skärmen släcks. ”Klart.”

”Bra. Gå ut till gatan.”

”Varför?”

”Gör som jag säger eller …”

”Så dör Linn”, avslutar jag hennes mening. ”Du har sagt det.”

”Så vad väntar du på? Tiden går, snutjävel.”

Jag går ut genom entrén igen. Ser min bil, och en polisbil bredvid. Ignorerar dem.

”Och nu?” frågar jag andfådd.

”Ta ut femhundra kronor ur väskan.”

Jag öppnar blixtlåset och drar en femhundring ur en av buntarna. ”Vad ska jag göra med pengarna?”

”Ser du någon taxibil?”

Jag ser flera, vinkar och en av dem kör fram till mig. ”Vart ska jag nu?” frågar jag och kidnapparen hostar till.

”Lägg in väskan i baksätet och ge chauffören pengarna och mobilen. Jag talar om vart han ska.”

”I helvete heller. Inte förrän jag får Linn.”

”Du ska få henne. Lägg först in väskan i taxin och ge honom pengarna.”

Taxichaffisen ser konstigt på mig. Jag flåsar och ser ut som en idiot. Gillar inte alls det här. Ska jag vägra? Jag borde det, annars ser jag nog henne aldrig mer. ”Du får inga pengar förrän jag får Linn. Är det förstått?”

”Då dör Linn. Adjö, Antonio. Vi får leka en annan lek någon annan gång.”

”Adjö, Antonio. Vi får leka en annan lek någon annan gång.”

”Nej, vänta!” skriker jag och mannen i taxin drar bak huvudet.

”Sista chansen. Lägg väskan i taxin, ge honom pengarna så får du veta var Linn är.”

Jag tvekar men vågar inte spela poker. Kidnapparen kan mycket väl döda Linn bara för att, men pengarna verkar viktiga för honom. ”Låt mig åtminstone höra hennes röst.” Min röst skär sig och när jag hör Linn skrika av smärta gör jag som han säger.

”Okej, okej. Väskan ligger i taxin.”

”Bra. Linn finns på Blidögatan 20. Du har åtta minuter på dig innan hon dör. Om du är snabb kan du rädda henne. Ge mobilen till chauffören nu. Och Antonio …?”

”Ja?”

”Det var trevligt att göra affärer med dig. Skynda dig nu. Jag vill prata med taxin.”

Jag ger killen vid ratten mobilen och springer. Poliserna har gått in i kyrkan och jag slänger mig in i bilen. Memorerar registreringsnumret på taxin medan den kör iväg. Tar fram min andra mobil och ringer Johanna medan jag gasar iväg mot Blidögatan. Ser på klockan och vet inte vad jag ska vänta mig. Sitter det en bomb på Linn, eller vad? Varför har jag åtta minuter på mig? Det tar fem minuter dit och det vet kidnapparen om.

Johanna svarar nästan direkt. ”Vad händer, Antonio?”

”Jag vill att du spårar en taxi. Pengarna ligger i den och jag är på väg till Blidögatan.” Jag ger henne regnumret och kör så fort jag kan. Om jag var polis skulle jag aldrig gå med på det här, men nu är det min egen dotter det handlar om. Jag kanske borde ha gjort som Johanna ville. Anmält det direkt till polisen, men hade resultatet varit annorlunda? Hade jag ändå inte kört som en idiot mot industrihamnen?

Berättar för Johanna om allt som hänt, om statyn, kyrkan och taxin. Om mina tankar om kidnapparen.

”Herregud. Jag skickar en ambulans och polis till Blidögatan. Nu räcker det med det här ensamuppdraget. Hör du det?”

”Ja, ja. Gör vad du vill. Jag borde kanske ha gjort annorlunda men nu är det som det är.”

Ingen gillar en fegis, brukade farfar säga. Han sa det även efter att han förlorat sina pengar, som om det inte betydde något och på ett sätt känner jag likadant just nu.

Ingen gillar en fegis, brukade farfar säga. Han sa det även efter att han förlorat sina pengar, som om det inte betydde något och på ett sätt känner jag likadant just nu. Skit i pengarna, bara Linn är okej.

Jag kör om en väktarbil som tutar ilsket på mig och jag sätter upp handen i någon tafatt gest som ursäkt. Vad gör jag om Linn inte är där? Eller om jag hittar henne död.

”Hur har det gått från din sida?”

”Ali är död i en överdos. Göteborgspolisen hittade honom i hans lägenhet. Död i säkert en vecka. Så han är det inte.”

”Då har vi bara Alexander och Sandra kvar. Har du hittat något om dem?” Jag tar rondellen lite för fort och ena hjulet smäller in i kanten.

”Alexander bor på Möllan och jag har redan skickat dit piketen. Och vet du vad?”

”Men för fan, Johanna. Vad?” Jag blir irriterad, vill ha informationen direkt.

”Han jobbar åt Akea. Har tillgång till deras bilar och en grej till, han har varit sjukskriven i fyra dagar. Jag känner på mig att det är han.”

Jag känner ingenting utan undrar fortfarande vad det är som inte stämmer. Alexander är tungt kriminell, en MC-kille som hoppat mellan olika klubbar men kickats ut av alla. Han knivmördade en rival efter ett bråk om en tjej. Hotade att mörda mig när han kom ut men det måste vara två år sedan. Han känns inte som en som skulle kidnappa en tjej. Även om han är kriminell så har han vissa principer. Jag kommer ihåg honom väl för att han avgudar sin mamma och syster. De är de enda han verkligen håller av, men han har massa inre demoner. En bra kille egentligen, om det inte vore för drogmissbruket.

Nästan alla tungt kriminella tar droger, för att orka leva under pressen det innebär att vara laglös. Det finns inga lyckliga kriminella, och det finns extremt få av dem som skulle gå så långt som att försöka döda en polis, även efter hot. Visst, det är nya tider och en del har gått över den gränsen, men Alexander är inte den typen. Speciellt om han tagit en anställning. Han borde vara över fyrtio vid det här laget och då lägger de flesta av och blir Svensson, eller försöker iallafall.

”Jag tror inte på att det är han”, säger jag till Johanna. Kör över bron nu och är snart framme vid Blidögatan.

”Inte jag heller men man vet aldrig.”

”Fan om det är Sandra. Då har vi ett riktigt problem.” Sandra Turunen har flera diagnoser. Mördade sin egen mamma och pappa som misshandlat henne sedan hon var liten. Fallet gick snabbt att lösa, jag gick ganska mjukt fram med henne, eftersom hon var så tillsluten. Det tog ett par dagar att få henne att öppna sig och ibland var det som att prata med olika personligheter. Det värsta var att hon blev kär i mig. ”Min Antonio”, brukade hon säga. ”Min stora kärlek.” Jag utnyttjade det, jag vet, det var dumt och inte alls proffsigt, men det löste fallet. Vi hade inga tekniska bevis och behövde ett erkännande. Hon erkände och när hon insåg att jag spelat en roll började hon hata mig.

”Johanna … Det är Sandra. Det måste vara hon …”