OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 3
Försvunnen

Försvunnen
Okänt nummer

 
 
00:00 / 10:44
 
1X
 

Sofielund, Måndag 11.22

När jag springer in i huset tror jag att jag har hunnit men efter några minuter då jag skrikit efter Linn och efter att jag kollat igenom varenda del i huset, inser jag att jag kommit försent. Ser den trasiga rutan i köket och avtryck från ett par kängor som först går upp mot övervåningen och sedan tillbaka igen och ut genom dörren. Det måste ha gått snabbt. Linn är borta och det känns som om någon sliter ut vartenda organ ur kroppen.

Jag försöker ringa upp Linns mobil men det går till hennes svarare. Hon låter så glad på den, vilket blir en skev kontrast till allting som hänt. Varför har någon tagit henne och vem …?

Jag försöker tänka rationellt, tänka som en snut, men när det handlar om ens eget kött och blod är det ta mig fan omöjligt.

Det plingar till ett sms och hoppet ökar, tills jag ser att det inte är Linn. Det är från ett nummer jag inte känner igen, med landskoden för Tyskland. Vad i helvete …? Handen skakar när jag öppnar det.

Ring inte polisen. Då dör Linn. Invänta vidare instruktioner.

Det känns som om allt blod i kroppen tömts och ligger på en pöl på golvet. Jag blir yr och måste stödja mig för att inte falla ihop. Vet att det första jag borde göra är att just ringa polisen men det finns en anledning till att jag inte vill göra det. Poliser pratar och en del av mina gamla kollegor går inte att lita på. En del är så klantiga att hälften vore nog, en del andra är köpta av journalister och får pengar i fickan för att avslöja detaljer i olika brott. Dessutom har jag fortfarande en del fiender där. Även om jag inte tror att de skulle offra Linn för att jävlas med mig. Men jag kan inte vara säker på det. Jag vet inte heller vem personen som tagit Linn är, om jag är avlyssnad eller om någon utanför har koll på mig.

Jag sätter mig på golvet och glor på mobilen som en idiot. Försöker tvinga den att plinga till igen. Tänk om jag ringer någon och det är upptaget?

Jag måste göra något. Kan inte bara sitta här och vänta. Det har aldrig varit min stil. Jag är alldeles för rastlös för det.

Jag ställer mig upp, går till kranen och dricker vatten. Tror aldrig jag varit så törstig någon gång. Efter säkert en liter rotar jag igenom den understa kökslådan tills jag hittar den. Min gamla mobil med kontantkort och laddaren som jag pluggar in i ett uttag direkt. Andas ut när jag ser att den börjar ladda och fortfarande fungerar. Jag öppnar min nuvarande mobil och letar fram ett nummer och hoppas att hon kommer svara, och framför allt, gå med på det jag önskar. Jag vet ingen annan jag kan ringa, ingen annan jag kan lita på mer än henne.

”Jag öppnar min nuvarande mobil och letar fram ett nummer och hoppas att hon kommer svara, och framför allt, gå med på det jag önskar. Jag vet ingen annan jag kan ringa, ingen annan jag kan lita på mer än henne.”

Det tar några minuter och den andra mobilen lyser upp. Trycker in pinkoden och slår numret. Märker att jag biter i underläppen som Linn brukar göra när hon är nervös.

Johanna svarar på den fjärde signalen. ”Vad fan hände? Du drog bara.” Hon låter sur och jag kan se henne framför mig, hur hon lyfter på hakan som hon alltid gör när hon är irriterad. Utmanande och stark. Johanna är kanske den starkaste människan jag någonsin känt.

”Jag hinner inte förklara men det har hänt en sak och jag behöver verkligen din hjälp.” Jag säger det snabbare än det var menat. Hör själv hur stressad jag låter.

”Vad är det som har hänt, Antonio?”

Jag tar ett djupt andetag. Sätter mig på diskbänken så jag inte drar ut laddarsladden. Känner att jag behöver sitta ner, få chocken att ebba ut. ”Jag kan inte berätta det, inte just nu. Snälla, Johanna. Lita bara på mig. Jag vill att du spårar Linns mobil.”

”Det vet du att jag inte får. Jag kan …”

”Det vet jag väl för fan”, säger jag hårt och ångrar mig direkt. ”Förlåt, det är inte dig jag är arg på. Snälla, det är galet viktigt och jag skulle aldrig be dig om en sådan här sak om det inte gällde livet.”

”Är Linn okej?”

”Bara spåra hennes nummer. Har du det fortfarande?”

Jag kan nästan höra att hon överväger vad hon ska göra. Allt hon behöver göra är att logga in och begära sökningen från mobilföretaget. Vi har numera direktaccess, även om det kräver att vi lägger in fallnummer så vet jag att Johanna kan lägga in ett öppet fall hon jobbar med. Hon kommer inte upptäckas. Men Johanna kan vara en sådan paragrafryttare att det är löjligt, det är därför jag litar på henne.

”Okej, men lova att Linn är okej och att jag får veta vad det här handlar om sedan.”

”Jag lovar”, ljuger jag. Jag kan inte lova en sådan sak och ärligt talat vet jag inte vad det handlar om. Än.

Vi lägger på och hon lovar att ringa mig på det gamla numret så fort hon fått svar. Under tiden går jag igenom huset en gång till. Googlar numret från Tyskland, men är ganska säker på att jag redan vet vad det är för nummer. Efter en halvminut vet jag att jag hade rätt. Ett digitalt nummer, som inte går att spåra. Inte på en dag. Då behöver jag beslut från åklagare och tillåtelse från Johanna och det har jag varken tid eller befogenhet till.

Jag kollar larmet och ser att det inte varit påkopplat. Eller så har kidnapparen koden, tänker jag och lägger till larmfirman som ett alternativ för att hitta kidnapparen. Det här är en mardröm. Tänk om det är en av larminstallatörerna som fastnat för Linn och bestämt sig för att han ska ha henne som sitt egna lilla husdjur?

När jag ser den omkullvälta sängen darrar jag till. Om jag bara kommit hem tidigare, om det bara inte varit ett förbannat vägbygge och om det bara inte varit idioter på vägarna. Då hade jag hunnit.

”När jag ser den omkullvälta sängen darrar jag till. Om jag bara kommit hem tidigare, om det bara inte varit ett förbannat vägbygge och om det bara inte varit idioter på vägarna. Då hade jag hunnit.”

Det är alldeles för många om. Men tänk om Linn inte hunnit ringa. Då hade jag inte haft ett visst försprång, som kidnapparen inte räknat med. Att vara positiv är Johannas grej, hon vände alltid negativa tankar och jag antar att det smittat mig. Jag är en sådan idiot som förlorade henne.

Jag går ut, känner att jag behöver frisk luft, kan knappt andas inne i huset.

”Ska ni flytta?”

Jag vänder mig om och vid häcken står Gunnar, grannen som en gång jobbade ihop med farsan. ”Nä, varför undrar du det?”

”Nä, jag såg skåpbilen och tänkte att ni kanske skulle flytta till lägenhet. Linn ville väl det?”

Jag tänker först bara säga nejnej och hej då. Gunnar är lika gammal som Mobilias tegel och jag vet att han yrar i nattmössan ibland. Som farmor.

”Vänta nu, vilken skåpbil?” säger jag och går mot Gunnar.

”Den som stod här för en kvart sedan? Var inte det din?”

Pulsen går upp och hoppet leker rövare i kroppen. ”Beskriv skåpbilen.”

”Men var det din?”

”Men skit i det nu, Gunnar. Beskriv den.” Jag lägger en hand på hans axel och han ser förvirrad ut. Jag ler för att han inte ska känna sig olustig men det verkar bara förvärra saken. Så jag blir polis för en stund. ”Gunnar. Det här är viktigt. Jag vill att du berättar vilken färg den hade, om det stod något på den och om du såg registreringsnumret.”

Gunnar ser ut att tänka efter. ”Den var vit, som de där hyrskåpisarna du vet. Men jag tror inte det stod något på den. Var det en hantverkare, eller?”

”Nej. Du kommer inte ihåg något mer?”

”Nej. Hur är det med lillflickan? Jag kommer ihåg när hon sålde saft …”

”Vi får ta det senare, Gunnar. Ha det bra så länge.” Jag orkar inte prata med honom och dessutom var det tio år sedan Linn sålde saft utanför huset. Jag stannar tvärt när det slår mig. Den dåliga magkänslan jag hade i morse. Skåpbilen. Den stod på vår gata i helgen. Jag reagerade över att det var sen kväll och att det satt någon i den. Jag såg cigarrettglöden. Men släppte det hela när jag såg texten på sidan. Vad fan stod det på den? Jag blundar hårt, tar mig till i lördags när jag gick ut med soporna. Akea. En vit bil med svart skylt och gröna bokstäver. Det var därför jag släppte det, för att de drar fiber i området.

”Gunnar!” ropar jag. Han vänder sig om, men hans hund går vidare tills kopplet sträcks. ”Kan det ha stått Akea på skåpbilen?”

”Ja, såklart. Nu kommer jag ihåg. Akea. Så var det nog.”

Jag vänder mig om och går in i huset. Nog. När Gunnar säger nog eller kanske betyder det förmodligen ingenting. Men jag tänker hålla i det halmstrået en stund.

Mobilen ringer och jag utgår från att det är Johanna. ”Antonio Franzén”, svarar jag ändå. Ifall att.

”Jag har fått svar. Men den är avstängd. Senaste pinget är från Frihamnen.”

Jag tar mig till bilen och hoppar in i den. Frihamnen ligger bara sju minuter härifrån och jag har ingen lust att bara vänta på att kidnapparen ska ta kontakt med mig igen. ”Tack, du …?” säger jag snabbt.

”Vad?” svarar Johanna snabbare.

”Kan du ha bevakning på Linns nummer. Ifall den slås på igen, menar jag.”

”Nä, nu räcker det Antonio. Nu får du allt säga vad det här handlar om.”

Jag startar motorn och backar ut. Vet inte om jag borde säga det eller inte. Å andra sidan kan jag behöva hjälp. Ensam är aldrig stark.

”Jag startar motorn och backar ut. Vet inte om jag borde säga det eller inte. Å andra sidan kan jag behöva hjälp. Ensam är aldrig stark.

Det här har ändå gått åt helvete. ”Linn. Hon är kidnappad.”

”Vad fan säger du? På riktigt?”

”Nä, på låtsas. Verkar det som jag skämtar, eller?”

”Fuck me”, säger Johanna och verkar sätta sig ner. Det är en av de saker jag älskar med henne, att hon svär som en sjöman. ”Av vem?”

”Ingen aning, men jag får absolut inte ha kontakt med polisen. Du måste lova mig att inte säga något till de andra. Lova. Annars lägger jag på nu.”

”Jag lovar”, viskar hon och jag slappnar av till viss del. Jag borde bryta ihop. Jag vet det. Bara lämna över allting till polisen, men hur skulle jag kunna göra det? Jag litar som sagt inte på en del av dem och dessutom är jag en av de bästa i kåren, även om jag inte jobbar där längre.

”Så vad gör vi nu?”

Jag har redan tänkt tanken. Eftersom jag inte har någon förmögenhet finns det bara en sannolik förklaring på vem kidnapparen är. ”Jag har en idé som jag vill att du kollar upp …”