OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 10
Fri

Fri
Okänt nummer

 
 
00:00 / 9:48
 
1X
 

Nobelvägen
Måndag
18.26

”Om sju timmar kommer du försvinna. För evigt …”
Linn har hört kvinnan prata i mobilen med pappa och är helt trasig. Hon lurar pappa, Linn är inte alls på Blidögatan.

Linn sitter i en jävla skåpbil med tokkärringen från helvetet.

”Vadå försvinna? Du har fått pengarna. Min pappa …”

”Din pappa måste lida. Hoppet måste dö om och om igen tills det inte är kvar något av honom. Som han gjorde med mig.”

”Vad har han gjort dig, egentligen?” Linn jobbar med repen och blöder från handlederna, men det spelar ingen roll. Sår läker.

Inser att hon aldrig kommer få se pappa igen om hon inte lyckas fly själv. Pappa kommer aldrig att hitta henne. För kvinnan är det här ett spel, ingen kidnappning. Det är meningen att Linn ska dö, för att pappa ska dö.

”För kvinnan är det här ett spel, ingen kidnappning. Det är meningen att Linn ska dö, för att pappa ska dö.”

”Han krossade mig. Han sa att han älskade mig men lämnade mig till det där missfostret. Jag väntade i flera år på att han skulle komma och hämta mig. Men nej. Äckel. Ful. Ond. Ond. Ond.”

Linn vill säga exakt vad hon tycker, men vet att det kan vara en dålig idé. Kvinnan känns inte direkt stabil och kan flippa. Ändå känns allting med det här extremt planerat. Hon är för lugn för att bara vara galen. Eller fokuserad är ett bättre ord. Linn undrar om det är det intensiva hatet som gör kvinnan smart i all galenhet. Pappa är inte den man lurar hur som helst, och för första gången i sitt liv tvivlar hon på honom.

”Hur krossade han dig?”

Linn ser kvinnans ögon i backspegeln. Som om Linn borde veta bättre eftersom det är hennes pappa.

”Seriöst, jag vill veta …” Rösten sviktar. Tänk om pappa inte är den hon alltid trott. Att han varit ond en gång i tiden, att kvinnan faktiskt krossats av honom. Linn börjar bli osäker, för även om kvinnan är helt galen finns det alltid en orsak. Det vet hon och pappa brukar alltid säga det. Att det vi ser runt omkring oss bara är symtom, det finns alltid en bakomliggande orsak och om vi behandlar orsaken istället för symtomen så kommer vi närmare sanningen. Linn undrar vad som är kvinnans sanning och vad som är pappas sanning.

”Hallå?” säger Linn men kvinnan svarar inte. Istället sjunger hon på en Elvislåt medan hon kör.

Linn känner att blodet hjälper till med repen, som glidmedel. Hon kommer kunna ta sig loss, det handlar bara om tålamod. Hon kan bara hoppas att kvinnan inte ger henne en spruta till. Hon får inte somna just nu.

Linn ser att kvinnan ser på henne då och då genom backspegeln. Varför har skåpbilar backspeglar? Det är helt ologiskt. Det hade varit logiskt om den haft rutor där bak.

Det gör ont och Linn gör allt för att det inte ska synas i hennes ansikte, minsta grimas kan förstöra allting. Linn har spelat handboll, linjespelare, och då vet man en hel del om smärta och att inte visa att man har ont. Hon undrar varför hon slutade, egentligen. Det var kul, men annat kom emellan. Enligt tränarna hade hon kunnat gå hur långt som helst, men Linn hade inte drivet att satsa fullt ut. Visst, det var skoj, men inte det bästa hon visste.

Hon har inget kall, inget som drar i henne. Pappa har det, eller hade. Hans jobb. Att vara polis var det bästa han visste och nu är det Linn. Han säger det, men Linn undrar om han inte kommer bli polis igen så fort hon flyttar hemifrån. Är det fel av henne att begära att han ska vara hemma mer, ha ett riktigt och vanligt jobb? Hon vill inte tro det, men får ändå dåligt samvete.

Linn önskar hon hade något speciellt att jaga. Som Janina som tänker bli läkare och gå med i Läkare utan gränser. Det är hennes kall och hon jobbar hårt för det. Linn brukar bli avundsjuk på Janina för det. Hon själv har gjort en lista på olika jobb men strukit alla hittills. Det stör och stressar henne att hon inte har någon plan för sin egen framtid. Känner sig vilsen i det och därför har det även blivit tråkigt med skolan. Hon gör det för att hon måste, för att Janina gör det och för att pappa vill det. Så hon kan bli något.

”Måste man verkligen det? Bli något eller någon för att bli lycklig? Alla andra verkar ha drömmar och mål men Linn har inga och det får henne att känna sig värdelös.”

Måste man verkligen det? Bli något eller någon för att bli lycklig? Alla andra verkar ha drömmar och mål men Linn har inga och det får henne att känna sig värdelös. Hennes enda mål för framtiden är att överleva just nu, men om hon klarar sig från kärringen … vad ska hon göra sedan?

Hur desperat måste man vara för att … Linn tänker på kvinnan där framme. Till och med en tokkärring som hon har mål och drömmar. Förvisso handlar de om att förgöra Linns pappa, men ändå. Till och med hon har ett kall.

Linn slutar vrida händerna. Känner att det är rätt hopplöst. Vad spelar det för roll om hon blir fri, om det visar sig att pappa inte alls är den han utger sig för att vara? Att Linn ändå inte har en framtid, utan kommer sitta på puben som en alkis, eller att hon inte kommer bli så gammal. Hon kommer att dö i någon ovanlig sjukdom. Så mycket vet hon iallafall.

Linn blundar. Allt känns som en mardröm. I morse var hon glad. Skulle träffa Janina i plugget och planera en båtluff i Grekland, och en säkerhetsplan så pappa inte skulle flippa. Hon vet redan att han tänker säga nej, men om han gör det tänker hon…

Vad håller jag på med …?

Linn kommer dö och hon vet det. Varför tänka på en framtid som inte finns? Det som stör henne mest är att hon hatar när andra försöker bestämma över henne. Som kvinnan där framme som leker gud över Linn och pappa. Hon vill inte ge henne den tillfredställelsen.

Linn börjar vrida händerna igen, fast besluten att ta sig loss, rymma igen och lösa det här på sitt sätt. Pappa är tydligen på andra sidan stan, bortlurad av ett psyko och Linn har bara sig själv att lita på. Hon tänker fixa det här och om hon klarar sig så ska hon och pappa ha ett långt snack.

”Ingen gillar en fegis”, säger kvinnan och ser rätt i Linns ögon. Som om hon vet vad Linn tänker. Linn slutar vrida händerna, väntar tills kvinnan tittar på vägen igen.

Ingen gillar en fegis, är det inte det pappa brukar säga? Men samtidigt säger han att man ska springa ifrån ett knivslagsmål. Inte för att Linn någonsin skulle hamna i ett, men ändå.

Hon kan få ut ena handen om hon drar riktigt hårt. Det gör så sjukt ont, men hon fortsätter. Vill skrika men låter bli. Har hela tiden blicken riktad mot backspegeln. Det känns som om handen ska gå av men Linn tar i ännu mer.

Den ena handen glider ur repet en centimeter i taget. Linn biter ihop. Slutar när kvinnan tittar och fortsätter så fort hon tittar framåt. Så där håller de på ett tag, som en dragkamp där bara Linn vet att hon är med i tävlingen.

Linn tänker först säga något men väljer att låta bli. Vet att kvinnan är instabil och kan flippa om Linn säger något som är fel, eller så kanske hon blir misstänksam och vill kolla repen. Ibland är det bättre att hålla käften än att folk märker att man är dum i huvudet. Johanna sa det till pappa en gång när de tjafsade och Linn tyckte det var hysteriskt kul. Pappa blev sur för att Linn uppenbarligen var på Johannas sida. Pappa kan verkligen vara en idiot ibland. Men han är Linns idiot.

Han gör allt han kan för att hitta henne, men kommer inte lyckas. Kvinnan har allting planerat. Sedan länge, känns det som. Pappa har inte har en chans att tänka och hinna med.

Bilen svänger av och Linn ser träd och en grusväg som är guppig och smal framför bilen. Det ser ut som om de är i en skog, men hon kan höra motorvägen en bit bort.

”Repet ligger precis vid knogarna och Linn tar i en sista gång. Handen är fri. Linn är fri, för ögonblicket.

Repet ligger precis vid knogarna och Linn tar i en sista gång. Handen är fri. Linn är fri, för ögonblicket. Det gör ont som fan när hon tråcklar ut den andra handen, knyter loss repet. Man ska aldrig ge upp. Hoppet flyttar in i hjärtat. Den andra handen är lös och handlederna dunkar. Linn vill inte ens veta hur de ser ut.

Hon ser ner på fötterna. Det är ingen svår knut. Kärringen är ingen scout eller sjöman som tur är. Hon drar upp fötterna och ramlar nästan framåt när kvinnan bromsar in och stänger av motorn.

Fan, fan och dubbelfan, tänker Linn och skyndar sig. Måste knyta upp repet runt fötterna fort, innan kärringen öppnar bakdörrarna. Pulsen skenar och försöker springa bort från Linn. Linn ser handlederna och vill nästan spy, de är helt blodiga och hon kan se skinnslamsor. Det blöder från dem men inga direkt öppna sår.

Linn hör hur förardörren stängs och kvinnan som visslar som om det är söndag och hon ska spela bingo. Inte som att hon har en kidnappad flicka i bilen.

Linn får upp den första knuten. Händerna darrar för att hon är så stressad och nervös. Tänker på de bara fötterna och såren under dem. Kommer hon ens att kunna springa?

Stål som gnisslar och slår igen med en dov smäll. De är inte ute längre och Linn undrar om hon är i den första lokalen igen. Men det känns inte som det.

Den sista knuten går upp och Linn ställer sig upp med krum rygg. Benen känns svaga. Hon har inte ätit något på länge, förlorat blod och knappt druckit.

Hon går försiktigt till bakdörrarna. Beredd att slå upp dem i ansiktet på kvinnan och sedan springa för livet.

Hon hör handtaget dras upp och gör sig redo …