OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 1
Gryningsdimma

Gryningsdimma
Okänt nummer

 
 
00:00 / 10:24
 
1X
 

Mobilia, Måndag 10.09

Gryningsdimma kan vara det vackraste ordet jag vet. Jag älskar det och idag bjuder Malmö på den igen. Jag stänger bildörren och väljer att låta kavajen vara kvar i bilen men tar med påsen som kommer avsluta allting på riktigt. Till och med kroppen suckar tungt. I plastpåsen ligger Johannas grejer, det hon inte fick med sig när vi separerade för två veckor sedan. Jag vill inte ge henne påsen, vill inte att det ska vara över men jag får väl skylla mig själv. Det känns som om ett par elefanter dansar polka i magen och jag tvekar men vet att jag måste ta tag i det här idag. Måste vara vuxen och allt det där. Helst vill jag bara peka finger och be livet att dra åt helvete, men det får man väl inte göra i det här jävla landet längre.

Det ska tydligen bli storm idag, men jag gillar det. Det känns som man lever. Att vädret speglar mitt inre just nu. Jag har en ond aning men kan inte sätta fingret på det. Det är något jag missat, jag kan känna det men gissar att det har med jobbet att göra. Får ta tag i det … sedan.

En minut senare går jag genom Mobilia köpcenter i Malmö och doften av kaffe gör mig hungrig. Jag ska möta mitt ex för att äta brunch om en timme men har kommit hit tidigare för att bara vara här ett tag. För att få känna gemenskap, antar jag.
Byggnaden är gammal och var en gång i tiden en textilfabrik och känns inte som ett köpcenter. För mig är det en plats där jag kan känna farfar och farmor. De träffades här, blev kära här och jobbade nästan hela sitt liv här tills bomullsväveriet lades ner. Jag saknar dem så hårt att det gör ont.

Jag växte upp med dem när mina föräldrar dog i en bilolycka och mitt liv har inte alltid varit så lätt men vems har det, egentligen? Jag ska inte gnälla, men utan mina farföräldrar kunde livet ha sett helt annorlunda ut.

Jag undrar hur de stod ut med mig. Jag var väl knappast ett lätt barn, men de hade tålamod som tur var. Det var väl inte lätt för dem heller. Farfar var spanjor och farmor var svensk och finne och på den tiden var det väldigt ovanligt.

Två poliser går förbi och nickar åt mig och jag hälsar tillbaka. Saknar mitt jobb då och då, men ibland måste man offra saker. Som kriminalkommissarie var jag sällan hemma och det går inte när man har en dotter och är ensamstående. Jag vet det, men ändå. Min dotter Linn är sexton och det är kanske den svåraste åldern för ett barn, speciellt om man har en pappa som är gammal snut och en mamma som begick självmord när Linn var fem år.

Jag vet inte vad jag skulle göra utan Linn, utan henne så hade mitt liv varit rätt meningslöst och tack vare henne var jag tvungen att bli vuxen. Jag vet … jag gör bara det miljoner mammor gör, men ändå. Det är fan inte lätt att veta vad en tonårstjej går igenom och vårt snack om blommor och bin lär väl gå till historien som världens sämsta.

”Jag vet … jag gör bara det miljoner mammor gör, men ändå. Det är fan inte lätt att veta vad en tonårstjej går igenom och vårt snack om blommor och bin lär väl gå till historien som världens sämsta.”

Numera jobbar jag som försäkringsutredare mellan nio och fem, har ganska bra betalt och får ändå göra det jag är bra på: sätta dit folk som fuskar. Jag har fritid, jobbar aldrig över och kan grilla med grannar och spela innebandy ibland, som en riktig människa liksom. Linn älskar det, även om hon döljer det med sarkasm och cynism.

Jag stannar till vid den stora målningen av Lars Norrman som farmor älskar. Hon brukar sitta här med en smörgås och bara titta på den i timmar och sakna honom. Påminner mig själv att hälsa på henne snart igen, hon har blivit gammal och glömmer saker ibland, jag tror inte hon har så långt kvar, speciellt med tanke på att farfar inte längre finns. En dag önskar jag att jag kommer hitta den kärleken som de hade men som mitt ex sa: jag är inte den lättaste att leva med.

Efter en stund går jag därifrån, tänker på en kund i Höllviken som jag utreder, som vill få ut en livförsäkring han tecknade ett par veckor innan hans fru dog. Allt med det fallet luktar illa. Två misshandelsdomar av frun sedan tidigare och dessutom misstänker polisen mord.

Sätter mig på ett av fiken och lägger påsen på stolen bredvid, även om den bara väger något kilo känns den som ett ton. Jag saknar Johanna, men vet inte vad jag ska göra för att få tillbaka henne. Vi är för lika, för envisa båda två, men jag är beredd att göra nästan vad som helst för att det ska fungera.

Ser ett par som ser kära ut ett par bord bort. Hon torkar hans mungipa och de skrattar, så jag vänder blicken mot två killar som sitter med varsin mobil och umgås eller vad de nu gör. Slår vad om att de chattar med varandra via någon app. Häromdagen fick jag ett mess från Linn som frågade mig om hajar är däggdjur, och då satt hon två meter ifrån mig. Ibland hatar jag teknik. Har själv tagit bort alla notiser från sociala medier, byter ringsignal en gång i veckan och har tvingat mig själv att bara vara på Facebook en halvtimme om dagen. Och det funkar, mindre stress och mer tid för verkligheten. Har försökt få Linn att göra samma sak men hon skrattar bara åt mig, säger att jag är så sjuttonhundratal.

Ett mess plingar till i mobilen och jag ser att det är från Linn.

Pappa …

Inget mer, bara pappa och tre punkter vilket oftast betyder att hon vill ha något. Så jag skriver Linn och tre punkter tillbaka.

Seriöst, svarar hon och jag skickar en smiley.

Jag ringer först upp hennes mobil, men den är avstängd. Därefter vår fasta telefon. Jag gillar inte att messa, det är så mycket som försvinner då, som röstläge, riktiga skratt och nyanseringar. Hon svarar direkt. Vet hur jag är.

”Jag behöver en ny mobil”, säger hon och låter som om hon ligger på sjukhus.

”Vad är det för fel med den du har?” säger jag och låter som om jag fått lyckopiller.

”Den tog ett dopp i toan och nu vill jag inte ta i den. Säkert full med äckliga dödsbakterier. Jag vill inte dö.”

Linn är hypokondriker och hittar alltid någon ny sjukdom som kan innebära döden. För en vecka sedan var hon helt säker på att en fluga bodde i hennes öra och hade lagt ägg. Hon tvingade mig att lyssna efter ett surr som inte fanns men jag hörde inget.

”Hur hamnade mobilen i toaletten? Hade du den i bakfickan som vanligt?”

”Nu är inte det här en utredning, pappa. Den hamnade där bara. Så, jag måste ha en ny. Iphone tio blir bra.”

”Eller så skaffar vi en begagnad sjua.” Linn gör av med en mobil i kvartalet och jag har ingen lust att köpa någon ny dyr som kommer vara sprucken och trasig igen om någon månad.

”Vill du att jag ska bli emo, eller? Eller vill du att jag ska dö?”

”Men nej, pappa. Jag kommer bli mobbad. Vill du verkligen det? Va? Vill du att jag ska bli emo, eller? Eller vill du att jag ska dö?” Hon säger det sista med allvarlig tung röst. Kastar skam på mig men vet att det inte kommer fungera. Jag tror att hon håller på så här för att hon vill att jag ska bry mig, tycka synd om henne och trösta och gulla. Kanske är det för att hon inte har en mamma, eller helt enkelt för att jag suger som pappa. Det borde finnas ett facit. På allt, faktiskt.

”Nej, älskling. Jag vill inte att du ska dö, men du är skitbra på att mörda mobiler och tills du har bevisat att du kan ta hand om en mobil utan att den går sönder efter ett par dagar så får det bli såhär. Fiska upp mobilen nu, det är rent vatten och den är väl dessutom vattentät?”

”Du hatar mig, eller hur?”

”Nej, jag älskar dig men jag hatar att köpa mobiler.”

”Du hatar mig, eller hur?”

”Nej, jag älskar dig men hatar att köpa mobiler.”

”Tänk på det när skolan ringer och säger att jag blir mobbad.”

”För att du har en mobil som inte är den senaste? Tror inte det.”

”Men åh, du vet inte hur det är. För att du är en dinosaurie. Det är nya tider nu, pappsen. Välkommen till tvåtusennitton.”

”Tack, det hade jag ingen aning om.”

”Helt sjukt, den funkar”, säger hon med riktig förvåning. ”Hur många bakterier är det på den nu då?”

“Tvätta rent den och kämpa på.”

”Suck”, säger hon besviket. ”Jag måste lägga på nu, pappa. Ska på begravning. Min egen. Har fått ebola. Tack för den här tiden. Du får alla mina saker. Ta hand om katten.”

”Absolut. Vi ses på andra sidan. Förresten. Vi har ingen katt.”

”Inte än …”

Vi lägger på och jag gnuggar ansiktet. Ingen berättade hur svårt det var med barn när jag fick Linn. Alla barn borde komma med en varningslapp och öppet köp i arton år. Minst.

”Hej, Antonio.” Johanna säger mitt namn snabbt, som om vi är vänner och aldrig varit ihop. Vi var kollegor, det var så vi träffades första gången. Genom ett fall där vi efteråt blev ihop. Trots varningar om att snutar inte ska vara tillsammans som par men det struntade vi i.

”Hej, Johanna. Läget?”

”Skit. Det mördas för många, hinner aldrig ta semester.” Hon sätter sig ner och ser mig i ögonen och vi sitter tysta en stund. Som två idioter som inte vet hur man pratar. Jag tror hon vill att jag ska säga förlåt men det kan hon glömma.

”Ska vi käka?” Mina ord låter ihåliga och konstiga men isen mellan oss bryts, iallafall för en stund.

”Ät du, jag har redan ätit.”

Såklart hon har, tänker jag och blir besviken. Inser att Johanna gått vidare och bara är här för att få sina saker.

Det ringer och jag ser att det är Linn. Orkar inte med mer, men svarar ändå och en rysning klättrar ursinnigt genom kroppen när jag hör hennes viskning.

”Hjälp, pappa. Det är någon i huset … Jag är rädd.”