OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 6
Konsekvenser

Konsekvenser
Okänt nummer

 
 
00:00 / 9:42
 
1X
 

Mobilia, Måndag 17.20

Linn får en spruta och det blir lika varmt i låret igen. Hon är sur, för att hon inte slog och tiltade som pappa skulle säga. Hade inte väntat sig att se en kvinna utan var helt övertygad om att kidnapparen var en man. Linn är chockad över det. Det gör ont i pannan och under fötterna. Hon är törstig och skakar. Kläderna är blöta och hon känner sig som en gammal disktrasa.

Hennes kidnappare ser sjuk ut. Pratar konstigt och om saker, huller om buller, och ibland stannar hon upp och bara glor underligt på Linn. Nu gör hon det igen. Som om hon funderar på hur hon ska döda Linn. Kvinnan slutar stirra, skriker till och behöver uppenbarligen all medicin i världen.

”Snälla. Kan du bara släppa mig? Jag lovar att inte säga något. Till någon.” Linn börjar sluddra. Det i sprutan tar inte lika snabbt den här gången men har ändå effekt på kroppen. Benen och armarna domnar sakta av och huvudet känns trögt igen, som om hjärnan simmar i lera.

”Släppa dig. Nej. Han måste få betala. Han … snutjäveln. Hatar honom för vad han gjort. Hatar. Hatar.”

Linn försöker skratta. Kvinnan påminner om den där slemmiga typen i Sagan om ringen, Linn vill säga något men det kommer bara lite spott. Tungan ligger som en död säl i munnen.

Kvinnan lägger ett finger på Linns läppar. ”Sch”, säger hon och ler fult.

”Linn tänker att kvinnan nog var snygg när hon var ung, men nu ser hon ut som ett crack head. Håret är yvigt och skulle behöva en liter balsam eller två.”

Linn tänker att kvinnan nog var snygg när hon var ung, men nu ser hon ut som ett crack head. Håret är yvigt och skulle behöva en liter balsam eller två. Hon går mjukt men är ganska tjock. Linn gissar att hon är fyrtio men ser ut som femtio, minst. Kvinnan smeker Linn på kinden och klappar den som avslutning. Klumpigt. Fingrarna stinker cigg och sedan tänder kvinnan en. Suger girigt i sig röken och är klar på tre stora bloss. Sprätter iväg den med skitiga fingrar. Hon verkar inte ha tagit en dusch på flera veckor. Plötsligt klär hon av sig naken och använder en tvättlapp. Linn kan se ärren. Stora och långa, som om någon piskat henne. Kvinnan ser att Linn tittar på dem.

”Fina, va? Det är din pappas fel. Bara så du vet.”

Hon hukar sig ner vid en väska och tar fram färgglada kläder. Sätter på sig dem och ser med ens annorlunda ut. Tvättar ansiktet och borstar håret, sätter det i en tofs och sminkar sig snabbt. Det är knappt Linn tror sina ögon. Hon ser helt annorlunda ut. Ögonen strålar fortfarande av galenskap, men det yttre. Det är en helt ny kvinna. Om någon såg henne ta Linn kommer polisen få det svårt vid en vittneskonfrontation.

Under en sekund tycker Linn synd om henne. Hon är sjuk på riktigt, men ärren och den kutiga ryggen … Linn undrar vad som hänt henne, vem som förstörde henne. Kan det verkligen vara pappa som gett henne de där ärren, piskat och torterat henne till galenskap? Linn vägrar tror det, men pappa pratar sällan om saker. Jo, bra saker, om farfar och farmor, men inte mycket annat.

Linns tröja är röd av blod. Blodet är hennes eget och hon kan se en droppe trilla ner från pannan och ansluta sig till fläcken. Alla aktioner har reaktioner, som pappa brukar säga. Att alla har ett val och varje val har sin egen konsekvens. Linn försökte fly, men blev kidnappad igen. Men vad skulle hon annars ha gjort?

”Alla aktioner har reaktioner, som pappa brukar säga. Att alla har ett val och varje val har sin egen konsekvens.”

Hon kommer att dö här, i en skitig gammal fallfärdig industrilokal med en galen kärring som vill att hennes pappa ska dö. Bra där, pappa. Tack för den här tiden.

Det är så smutsigt överallt att Linn ryser. Hon har alltid drömt om just det här ögonblicket. Mardrömmen. Att hon får en sjukdom som kommer innebära undergången för hela jorden. Att hon kommer bli den första zombien och vara patient zero.

Kvinnan kommer fram. Smackar med munnen och börjar vissla medan hon torkar rent Linns panna. Håller ett finger på såret hon själv skapade. På ett annat finger sitter en silverring som ser ut som en vargskalle, men den ser skev och smutsig ut. Det är en sådan där ring som en biker skulle ha.

Kvinnan tar bort fingret från Linns panna och kontrollerar repen. Drar åt dem ordentligt så att Linn inte ska kunna ta sig loss igen.

”Rym en gång till och jag kommer inte ha något annat val än att krossa dina fötter.” Hon sätter sig på huk och tar av Linn strumporna. ”Här, precis här ska jag krossa med en hammare. Med en hammare”, säger hon och pekar på Linns fotknölar. ”Knak, kommer det låta. Jag vill inte det, så tvinga mig inte, flicka.”

Linn blundar. Är för drogad för att bli rädd eller ledsen. Det är som att se på film, det här händer någon annan. Kan inte pappa bara komma nu?

Kvinnan dansar och nynnar och Linn kan knappt hålla upp ögonlocken. Nickar till och flyter iväg. Drömmer att hon ligger på en båt i en fors, som tar henne längre och längre från pappa. Hans rop hörs knappt längre och efter ett tag inte alls. Hon flyter och guppar, åker med forsen fortare och fortare in i natten på andra sidan. Det är nog så här det känns att dö …

 

När Linn vaknar sitter hon fastspänd i en rullstol, bak i skåpbilen. Munnen känns torr och hon känner sig svag. Hon kan se genom den lilla öppningen till förarhytten. De åker genom Södervärn och hon känner smaken av metall i munnen. Hon slapp ögonbindeln och antar att det inte spelar någon roll längre, nu när hon sett den galna kärringen.

”Good morning, sunshine”, hör hon från kvinnan. ”Jag vet att du är vaken nu. Du lurar mig bara en gång, sweetheart.” Rösten låter annorlunda och det verkar som om kvinnan har flera personligheter.

Kvinnan lyssnar på Elvis Presley på bilstereon och sjunger med ibland. De kör på Nobelvägen mot Mobilia och Linn undrar om hon ska skrika, men orkar inte just nu.

”Vart ska vi?” sluddrar hon.

”Vi ska byta ställe bara, raring. Det var så smutsigt och jag måste kolla en sak bara. Se om pappilappsen gör som han ska.” Kvinnan låter glad och det är som om hennes nya kläder gjort henne lycklig eller något. Hon är bara konstig.

Linn tänker att om hon klarar sig med livet i behåll från det här ska hon aldrig ta något för givet igen, och alltid slå på larmet när hon kommer hem. Det hon hatar är att pappa hade rätt i alla sina predikningar om att det är farligt att leva och att man måste vara förberedd på vad som helst. Hon tog det alltid som att han bara var nojig för att han varit polis.

”Det hon hatar är att pappa hade rätt i alla sina predikningar om att det är farligt att leva och att man måste vara förberedd på vad som helst. Hon tog det alltid som att han bara var nojig för att han varit polis.

Hon kommer ihåg en gång när hon var liten och gungade i parken, hur en kille kom och drog bort henne från den och satte sig på gungan. Linn blev så otroligt arg att hon gick fram och kastade sand på honom men sedan fick hon stryk. Och en utskällning av hans föräldrar. Hon vet att pappa åkte hem till dem och spöade pappan. Den kvällen fick hon lära sig hur man sparkar en kille på pungen.

”Var alltid först och var alltid snabb”, sa pappa. ”Sedan springer du. Men om någon har kniv springer du direkt, det är bästa försvaret för alla.”

Det är därför Linn springer varje dag. Inte bara för att kunna försvara sig, det är skönt också. All stress som rullar på repris i huvudet blir suddig en stund.

Men nu springer hon inte. Linn sitter fast i en rullstol och har pissat på sig igen. Hon undrar hur uttorkad hon är. Om hon kommer se ut som en mumie snart.

”Vatten …”, säger hon så högt hon kan, men det blir bara till ett viskskrik. Hon låter som en zombie och kvinnan ser på henne i backspegeln. Ser ut att bestämma sig.

”Om du lovar att inte försöka rymma igen. Det var inte snällt. Jag som planerat det här så länge, jag vill ju bara att du ska ha det bra, Linn. Förstår du inte det?”

”Jag lovar”, zombieviskar Linn och tänker rymma så fort hon får chansen igen.

Kvinnan stannar bilen på parkeringen till Mobilia. Ser sig om och går ut. Öppnar dörren bakom Linn och stänger den efter sig. ”Här, drick.”

Och Linn dricker så mycket hon kan från flaskan, det mesta hamnar utanför munnen och rinner ner på bröstet och magen men det struntar hon i. Det kan vara det godaste vattnet ever.

Kvinnan tar bort flaskan och blinkar ett par gånger. Nu ser hon sådär galen ut igen och Linn ryser. Ser att hon har en kniv och ler när Linn ser den.

”Fin, va? Den har fått smaka på ett as förut. Han var inte snäll. Riktigt as, men jag döda honom.”

Linn tänker skrika men kvinnan hinner före. Stoppar in en tygboll i Linns mun och knyter den skitiga trasan över munnen igen.

”Say cheese”, säger hon och tar en bild av Linn. ”Såja, ingen fara. Jag ska ta hand om dig sedan. Vi kommer lära känna varandra på riktigt, förstår du. Jag har en liten stuga långt bort härifrån. Där kan du få bo med mig. Det blir väl toppen? Va?” Hon bryr sig inte om något svar. Klappar Linn tafatt på huvudet och smackar med munnen.

”Gå ingenstans nu …”