OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 11
Puls

Puls
Okänt nummer

 
 
00:00 / 10:15
 
1X
 

Blidögatan
Måndag
18.25

Jag springer ut ur bilen och hör sirener på avstånd. Den utlovade ambulansen och polisbilen som är på väg. Lokalen ser ut att vara tom, ännu en konkurs och det ger mig hopp. Fönster som är igenspikade med plywoodskivor och en liten gräsmatta som ser trött ut.

Jag känner på handtaget och det är öppet. Sakta öppnar jag den. Har tre minuter till godo och tänker inte bli överraskad om kidnapparen står här inne och väntar.

Jag har inget vapen på mig och känner mig naken bara därför. Johanna är fortfarande med på mobilen, men jag säger inget, trots att hon frågar hur det går. Hör mina egna pulsslag och magen knorrar till. Har inte ätit något sedan igår.

Det är mörkt och jag provar att tända lampan, men det finns ingen ström. Sätter igång mobillampan och ser skräp på golvet. Papper, någon tom spritflaska och en gammal madrass. Säkert någon uteliggare som har sitt hem här.

”Linn? Är du här?” ropar jag men får inget svar. Tänker på munkaveln och att hon såg helt slut ut. Sticker in huvudet i ett rum, men där finns ingen, bara mer skräp. Ser en använd spruta som ligger ensam i ett hörn. Tar ett djupt andetag och fortsätter. Var fan är hon? Kollar på klockan. Två minuter till godo.

”Ser en använd spruta som ligger ensam i ett hörn. Tar ett djupt andetag och fortsätter. Var fan är hon? Kollar på klockan. Två minuter till godo.”

Det stinker piss och gammal fylla. Känner även doften av mögel och jag andas med munnen istället för näsan.

Ser in i en korridor. Mer skräp, en liten docka utan huvud sitter mot väggen och gör det hela mer creepy. Ser skuggor som inte finns. Är beredd på det mesta, det är nästan så att jag önskar att kidnapparen är här, så jag får slå honom, eller henne. Skiter i om det är Sandra. Det är min dotter det handlar om.

Första rummet är tomt, förutom en gammal soffa som inte har några sittdynor. Väggen är nyligen sprayad och det står Nu är slutet nära …

Jag går till nästa rum, hör hur ambulansen kommer fram och slår av sirenerna. De kommer inte gå in förrän polisen säkrat lokalerna. Så jag kommer att få vara ensam en stund till.

”Är du okej?” hör jag Johanna.

Viskar: ”Jag är i lokalen. Säg till poliserna som kommer att jag är här inne. Har ingen lust att bli skjuten.”

Nästa rum har möbler och det är uppenbart att någon bor här. En sovsäck på en madrass. En kundvagn, ett par böcker, ett stearinljus som står halvt nedbrunnet. Gissar att personen är på skattjakt inne i Malmö och letar efter aluminiumburkar.

Herrejävlar!

Hoppar till när jag hör något vid sidan av mig och ser en råtta som springer förbi.

Två rum kvar nu …

Det första rummet är det inget i, innertaket sitter illa och en armatur hänger i en kabel.

Ett rum kvar …

”Linn? Är du där?” ropar jag men får inget svar. Går fram och sticker in huvudet medan jag lyser in. Där! I hörnet sitter någon på en stol. Med ansiktet in mot väggen. Huvudet hänger som om hon sover. Långt brunt hår, precis som Linn. Jag springer fram och tar tag i henne. ”Hon är här inne! Kom hit! Fort!” skriker jag till ambulanskillarna.

När jag lyfter hennes ansikte känns det konstigt. Jag lyser med mobilen och ser att det inte alls är Linn. Det är en annan flicka och jag känner henne. Det är Janina …

Jag släpper ansiktet och tar ett steg tillbaka. Kan knappt andas. Vad är det för sjuk jävel som gjort det här? Varför Janina av alla? Hon är Linns bästa vän.

Går fram igen. Känner efter puls och hittar den, men den är väldigt svag. Hon är inte alls död. På bröstet sitter en lapp.

Sockerbruket i Staffanstorp. Du har femton minuter på dig!

Jag springer ut och blir bländad av solen som tittar fram. Det blåser fortfarande kraftigt. Ambulanskvinnorna backar när de ser mig.

”Skynda er! Det är en flicka längst in till vänster. Knappt puls. Janina Yilmaz heter hon.”

En polisbil stannar och männen har redan sina vapen dragna när de går ur bilen.

””Släpp vapnet!” skriker den ena och jag fattar inte. Är det mig de menar? Ser på min hand och mobilen jag håller hårt. ”Men för helvete!”

”Släpp vapnet!” skriker den ena och jag fattar inte. Är det mig de menar? Ser på min hand och mobilen jag håller hårt. ”Men för helvete! Det är en mobil! Har inte Johanna snackat med er?”

Poliserna ser på varandra, osäkra, laddade och med adrenalin i hela kroppen. Den ena är stor och tränar förmodligen lite för ofta på gym, den andra är smal och gör det inte alls.

”Jag heter Antonio Franzén. Min dotter är kidnappad och det sitter en tjej därinne med svag puls.”

Den smala polisen slappnar av. ”Jag vet vem du är.” Han går mot huset.

”Du behöver inte säkra det, det har jag redan gjort. Gå in nu för fan, innan hon dör!” skriker jag åt ambulanstjejerna och går mot min bil.

”Vart ska du någonstans?” säger snuten medan han hölstrar vapnet.

”Leta efter min dotter.” Jag startar bilen och kör iväg, en av dem lyfter sin hand som för att stoppa mig men då är jag redan iväg. Femton minuter, från när då? undrar jag men det spelar ingen roll. Jag får hoppas på det bästa.

Kommer på att Johanna fortfarande är i luren. ”Hörde du?”

”Ja, hemskt. Janina … Kommer hon klara sig?”

”Jag tror det. Såg inga sår så jag gissar på att hon är drogad, men pulsen är svag. Fan!”

”Vi kommer att hitta Linn”, säger Johanna mjukt och jag tror henne, Frågan är om jag hittar henne död eller levande.

Jag berättar om lappen på Janinas bröst och vart jag är på väg. Att Sandra leker med mig. Men jag undrar varför hon gör det här. Det är för mycket som är konstigt.

”Alla bilar har fått beskrivningen av skåpbilen, men vi har hittat en sak.”

”Säg det bara.”

”Magnetskyltar med Akea. Det kan vara vilken vit skåpbil som helst och det finns tusentals i Malmö.”

”Såklart. Det är inte en tillfällighet. Ingenting i det här är tillfälligheter.”

”Vi löser det, Antonio. Men du, varför Janina?”

”Jag har ingen aning just nu. Det här handlar inte om Linn utan om mig, men Janina … det är ologiskt.”

”Sandra är ologisk. Glöm inte det. Hon är sjuk och tänker inte rationellt. Glöm inte det.”

Jag antar att Johanna har rätt. Jag hatar det här, att inte ha tid att tänka, att varje sekund går åt till att jaga istället för att ta ett steg tillbaka och se helhetsbilden. Jag är inte van med sådant här. Brott löser man i efterhand och nästan aldrig medan de händer. Men även pågående brott ger en tid till att fundera och söka information. Det är som om kidnapparen vill ha det på det här sättet, just för att hela tiden ha ett försprång. Det tyder snarare på rationellt tänkande, logik och planering. Inte alls en galnings verk.

”Jag är inte van med sådant här. Brott löser man i efterhand och nästan aldrig medan de händer.

Jag hör en siren snett bakom mig och ser en polisbil som följer efter. Vill inte ha dem där, speciellt inte med sirener på, men å andra sidan är det som att vara Moses i trafiken. Alla flyttar på sig som ett hav som delar sig.

Jag undrar hur Linn har det, hur stark hon måste vara för att orka och samtidigt undrar jag om hon kommer att dö. Vad ska jag göra då, om jag inte längre har henne? Sandra har verkligen lyckats och det är förmodligen bara tur att Janina inte är död. Men varför just hon?

Jag kör ifrån polisen. Hänger de inte med får de skylla sig själva. Tänker på Sandra Turunen och alla förhör med henne. Hur hon skiftade humör och personlighet. Jag har läst att diagnosen dissociativ personlighetsstörning är omdebatterad. Sandra har den, men ändå inte. Det är bara ett skådespel och hon använder det för egen vinning. Jag märkte aldrig av det i förhören. Visst, hon var shifty och lynnig. Kunde svänga på en femöring, men hon var alltid Sandra. En extremt störd och manipulativ kvinna som lever i en egen värld som snurrar runt henne. Jag ger inte ett skit för hennes diagnos. För Säter och läkarna där är hon säkert intressant ur ett forskningsperspektiv. Sandra kommer alltid vara störd och det finns inte en läkare i världen som kommer kunna bota henne. Därför är det helt otroligt att hon ens fått permission. Jag fattar det inte. Hon borde aldrig få komma ut. Såna som hon kommer mörda igen och igen och det är därför jag är livrädd just nu. För att Linn kommer att dö eller redan är död.

Kan man lura döden …?

Det är den frågan som ekar mellan öronen just nu. Johanna pratar mycket om ödet, att vad vi än gör så slutar allting ändå likadant, vilken väg vi än tar, men det tror inte jag på. Där är vi extremt olika. Hur man än vrider och vänder på det är det mitt fel att Linn kidnappats. Mina aktioner har blivit reaktioner som inkluderat henne, trots att hon inte varit inblandad på något sätt och det får mig att ifrågasätta hur mitt liv påverkat andra.

Samtidigt är det inte mitt fel att Linn är kidnappad. Bara Sandras. Hon gjorde något så vidrigt som att mörda sina föräldrar. Vissa kan tycka att hon hade laglig rätt att göra det med tanke på vad hennes föräldrar gjorde mot henne, och kanske har de rätt. De torterade henne tills hon slog tillbaka. Det är inte hämnd, det är att ta tillbaka makten på ett sätt. Hämnd är det hon gör mot mig och rättfärdigar det i sin redan sjuka hjärna. Mitt jobb var inte att döma, mitt jobb var att hitta bevis och få fram ett erkännande. Jag gjorde bara mitt jobb. Åtminstone vill jag tro det. Jag vet inte. Alla tankar, all skuld, allt, allt snurrar omkring i hjärnan och studsar som ett evigt eko just nu.

Det enda jag kan hoppas på är att Linn är okej och lever. Att hon inte knäcks. Att hon tar sig ut ur det här välbehållen.

Jag tänker tillbaka till huset jag nyss var i och fattar plötsligt. Texten på väggen var till mig. Slutet är nära … Det kan betyda vad som helst, men förmodligen att Sandra, kommer avsluta den här leken snart. Det är därför hon tog Janina. För att jävlas såklart, för att låta leken pågå ett tag till. Det var meningen att jag skulle tro att det var Linn, att hoppet om att hitta henne ska nötas ned tills det inte finns något kvar.

Tills jag ger upp …