OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 12
Solkram

Solkram
Okänt nummer

 
 
00:00 / 10:40
 
1X
 

Oxie, Måndag 18.40

Linn tar ett djupt andetag och spänner musklerna. Känner sig svag och yr men vet att det alltid finns en extraresurs i kroppen.
Det har handbollen lärt henne.

När kvinnan öppnar dörren till skåpbilen slänger sig Linn på den. Kvinnan grymtar till och Linn landar som en säck med sopor på golvet men reser sig snabbt.

Linn springer för livet …

”Dumma flicka! Det finns ingenstans att gömma sig! Kom tillbaka nu!”

Linn upptäcker att hon är i en fabrik, äldre gröna maskiner står på olika platser och det stinker gammal olja. Hon ser rör i alla möjliga storlekar och en duva flyger upp när hon springer förbi. Hela kroppen gör ont, men framför allt jämrar sig fotsulorna. Varje gång de slår ner på det gula klinkergolvet vill hon skrika.

Hon ser bakåt men kvinnan följer inte efter. Står lugnt och tittar på henne. Linn ser en dörr och springer mot den, sliter i handtaget men den är låst. Linn skriker högt av både ilska och besvikelse.

”Linn ser en dörr och springer mot den, sliter i handtaget men den är låst. Linn skriker högt av både ilska och besvikelse.”

Det finns ingenstans att gömma sig …

Kvinnans ord. Är det därför hon inte jagar henne?

Linn vägrar ge upp. Springer vidare, ser en ståltrappa som hon tar med vartannat steg. Märker att hon gråter och drar ärmen över ansiktet. Vägrar gråta nu. Får inte. Hon är fri och det är huvudsaken. Så länge hon inte sitter fastbunden eller kontrolleras av psykot så är det värt varenda sekund.

På övervåningen ser hon dörrar och hon tänker hitta ett vapen, något att slåss med och gömma sig. För varje sekund som går skjuter hon på sin egen död.

När hon kommer in genom dörren stannar hon tvärt och bara gapar. Speciellt när hon ser bilden på sig själv. På väggen sitter hundratals bilder. På deras hus, massor av bilder på pappa och några på Janina.

”Vad i helv…”

Det stinker nudlar och gamla otvättade kläder i rummet. I ena hörnet ligger en sovsäck. En bok om psykologi och några romaner. Ett skrivbord med en liten dagbok, flera burkar med energidrycker, en skål med en sked i och en flaska. Förutom stanken så är det otroligt rent i rummet. Allt ligger i perfekt ordning, men på väggen, där bilder sitter uppsatta är det ännu mer tydligt. Kvinnan är helt väck. Pappas ögon är urklippta och uppklistrade runt Linns bilder. Som om han stirrar på henne med trettio ögon.

Linn ser bilder på sitt sovrum utifrån och bilden måste vara tagen från en stege. Det var innan hon möblerade om för ett halvår sedan. Har tokkärringen bevakat dem så länge? I över ett halvår? Det är ju helt sjukt.

”Marco?!” hör hon kvinnan ropa. Men Linn tänker knappast svara Polo. Hon ser en penna och tar den. Försöker hitta ett bättre vapen men det finns inget där. Linn smyger ut och då ser hon det. Fotstegen som är hennes egna. Blod berättar precis var hon går någonstans.

Skit också, tänker hon och smyger in i rummet igen. Ser ett par skor som hon snabbt tar på sig. De är en storlek för små men det är bättre än att gå barfota.

Linn hör hur kvinnan slår på metall. ”Kom nu, flicka. Tiden går.”

Hon hatar kärringen. Linn kan knappt andas och det känns som om bröstet ska sprängas. Hon går längre bort och ser en trappa som går ned. Smyger för att inte ge ifrån sig något ljud. Tänker på bilderna på väggen, på Janina och på pappa.

Vid slutet av trappan finns det gömställen och Linn sätter sig på huk. Kvinnan har bott här, länge. Bara väntat på rätt tillfälle för att hämta Linn och sätta igång sin sjuka plan mot pappa. Vilken människa gör sådant? Det är ju knappast en impulsiv grej. Hon har iakttagit dem, planerat, tagit bilder och bara väntat och väntat. Hon måste verkligen hata pappa. Vad har han gjort för att driva henne så långt? Linn fattar inte, kan inte förstå hur en vansinnig och extremt mentalsjuk galning tänker.

”Kom nu, Linn. Jag har inte tid eller ork att jaga dig. Ju längre du håller på att gömma dig, desto mindre chans är det att du får se din pappa igen.”

Bluffar hon, undrar Linn, eller ingår det här i planen? Att hon ska få träffa pappa? Kvinnans röst lät uppriktig och annorlunda. Den lät tammefan normal.

Linn vet inte riktigt vad hon ska göra. Hon sitter på huk, redo att hugga kvinnan med en penna. Känner sig löjlig.

”Linn. Snälla. Vi har ont om tid. Jag lovar. Du kan sätta dig där fram om du vill. Allt är över nu. Din pappa har fått vad han har förtjänar och jag är nöjd. Och det är en del du inte vet.”

Linn reser sig upp, för nyfiken för att sitta kvar. Smyger upp för trappan igen men håller fortfarande hårt i pennan. Om hon var fotograf skulle hon älska att vara här. Det verkar vara en gammal fabrik och varje bild skulle vara perfekt. Janina skulle älska det.

”Om hon var fotograf skulle hon älska att vara här. Det verkar vara en gammal fabrik och varje bild skulle vara perfekt.”

Hon tittar över kanten och kvinnan står kvar vid skåpbilen. Med armarna i kors och ser likgiltig ut. Kvinnan tittar på sin klocka. ”Du har en minut på dig, sedan måste vi åka.”

Hennes beteende är … normalt och Linn har svårt att förstå det. Kvinnan låter som vem som helst förutom att tonen nästan är kärleksfull. Och den känns hemma. Linn kan inte förklara det. Rösten klingar i Linn och gör henne lugn.

”Så vad gjorde vi här i så fall?” säger Linn utan att visa var hon är någonstans.

”Jag skulle bara hämta en sak och släppa loss dig från rullstolen.”

”Jag tror inte på dig.”

”Det behöver du inte, men varför tror du att du inte fått fler sprutor? Varför tror du jag lät dig slippa munkavlen efter att du lyckats ta av den?”

Skit också. Linn kan inte bestämma sig. Hon ser sig om. Hör hur vinden sliter i byggnaden, duvor som kluckar eller vad det nu heter. Hon reser sig upp, går sakta mot bilen. Linn litar på den här nya rösten hos kvinnan, känner igen den men ändå inte. Linn är för trött, har för ont och orkar inte kämpa emot längre. ”Om du hittar på kommer jag hugga dig”, säger Linn och tror knappt själv på sina ord.

Kvinnan rycker på axlarna. ”Det är okej.”

”Vad är det jag inte vet?” Linn går sakta fram mot bilen. Tvekar. Känner hur tårna trängs i skorna. Vill bara komma hem, träffa pappa och sova som fucking Törnrosa. Det här handlar inte om henne, det handlar om pappa och Linn inser att hon inte kommer bli mördad. Inte idag iallafall.

”Vi tar det i bilen.” Kvinnan går till den stora porten och öppnar den. Gnisslande stål och vind som sveper in. Kvinnan öppnar sin dörr, sätter sig vid ratten och stänger.

Linn fattar ingenting. Det är som om det är en annan kvinna. Att hon bara spelat sinnessjuk. Vad fan är det som händer?

Linn går runt bilen, hör hur den startar och hon öppnar dörren på passagerarsidan. Men hoppar inte in. Ser kvinnans ögon som inte ser crazy ut längre. Snarare snälla och kärleksfulla. Har allt bara varit ett skådespel eller har kvinnan gett upp? Är hon en sådan som hoppar mellan galenskap och förstånd?

”Du har vatten och en smörgås i handfacket. Förlåt för att du inte fick det tidigare. Du måste vara jättehungrig.” Kvinnan öppnar flaskan och Linn kan höra pyset. Känner hur otroligt törstig hon är. Tar ett steg upp och är beredd att hugga kärringen. Minsta felrörelse och hon kommer göra det och sedan springa.

Linn ser en skyltdocka på en stol, med peruk som hänger framför ansiktet. Ser helt makabert ut.

”Pappa väntar”, säger kvinnan och tittar på klockan.

Linn sätter sig, tar flaskan och dricker medan hon bevakar kvinnan. Hon ser nästan normal ut, trots sina färgglada kläder. Som en sådan där kvinna som går på meditationsträffar och säger solkram till alla.

”Hon ser nästan normal ut, trots sina färgglada kläder. Som en sådan där kvinna som går på meditationsträffar och säger solkram till alla.

”Spänn fast dig, så är du snäll. Vi har en bit att åka.”

Reflexmässigt vrider hon på huvudet och tar tag i bältet och det är då hon känner sticket i låret. Hur kan hon vara så korkad?

”Du är som din pappa. Dum. Ond. Äckel. Ond. Ond. Precis som din pappa. Jag trodde du var annorlunda men du är precis som han.” Kvinnans röst är tillbaka i psykomode igen. Smackar med munnen. Nynnar men aggressivt, inte mjukt som förut.

Linn känner hur hon svävar igen. Ännu ett stick i låret får henne att åka rutschkana, in i bomull.

”Det kunde varit vi för evigt, Linn. Men du vill ta den svåra vägen. Det är okej. Jag ska lära dig. Med läder och järn ska du tuktas. Tills du är som jag. Ny. Stark. Modig.”

Linn hör orden men förstår dem inte. Hon ger upp, på riktigt den här gången. Hade chansen men förlorade den för att hon är dum i huvudet. För att hon längtar efter pappa och ville tro på kvinnan.

”Hans fel. Allt är hans fel. Hatar honom. Måste straffas. Dödade honom. Drunknade i sitt eget blod. Inget kvar. Bara du, Linn. Du är min sista chans. Men först måste han dö, minst två gånger.”

Linn försöker höja pennan för att hugga kärringen, men handen lyder inte. Det snurrar och hon mår illa när kvinnan åker längs den skumpiga vägen igen.

Linn försöker prata. Vill veta vad det är hon inte vet, men undrar om det spelar någon roll. Om någonting spelar roll.

Linn märker att kvinnan spänner fast hennes bälte och sätter på henne solglasögon och en keps. ”Snart åker vi, gumman. Bara du och jag. Sedan ska jag lära dig. Sedan ska du återuppstå som fågeln Fenix och glömma din onda pappa.”

Linn vill inte veta vad det innebär. Men varför skulle hon glömma pappa? Huvudet hamnar på sidan, hon orkar inte ens hålla upp det längre. Andas tungt och djupt och känner att hon kommer somna snart. Undrar om hon är på väg att dö.

”Du ska veta en sak om din pappa. Han letade aldrig efter mig. Fattar du? Din egen mamma struntade han i. Bara lämnade mig åt mitt öde och fortsatte livet som om ingenting hade hänt.”

Mamma? tänker Linn. Min mamma är ju död …