OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 7
Tid

Tid
Okänt nummer

 
 
00:00 / 10:14
 
1X
 

Västra Kattarpsvägen
Måndag
17.30

Jag sitter i bilen och tittar på hans fönster. Jan Eskilsson. Har bara ett brott i belastningsregistret. Mordet på sin granne. I vanliga fall brukar det vara en fyllegrej som blir till ett tjafs och en överilad handling. Så är de flesta morden. En fyllegrej. Men med Jan är det en viss skillnad. Han vaknade upp efter mordet, nykter och fortsatte misshandla kroppen, stack en kniv i den tjugosju gånger. Jag fick aldrig svar på varför han gjorde det, inte heller motivet till varför han hade ihjäl sin granne. Annars pratade han länge och om allting. Och han sa en annan sak och det är därför jag sitter och glor mot hans lägenhet. Att vi en dag skulle svinga en bägare ihop, som grannar och vänner gör. Inte ett direkt hot, men det låg och vibrerade i luften.

”Vissa människor bor det en mördare i. Det är nästan som om den sover i dem tills en dag då den vaknar och går bananas…”

Vissa människor bor det en mördare i. Det är nästan som om den sover i dem tills en dag då den vaknar och går bananas och om det var en sak med Jan Eskilsson som skrämde mig, var det att han log under förhöret. Speciellt när vi pratade om mordet och hur han gått till väga. Han klarade den psykiatriska utvärderingen utan problem, men jag vet att han kommer mörda igen, om han inte redan gjort det. Han är så in i helvete obehaglig att jag ryser medan jag tittar på hans fönster.

Det är trekvart kvar innan jag ska hämta pengarna från Anders när det plingar till i mobilen och genast får jag ont i magen. Från okänt nummer och jag klickar upp det. Får se en bild på Linn som har munkavel och jag fattar att kidnapparen vill stressa mig och visa att han har makten. Och att jag ska lida.

Ett till sms kommer och det står: På Mobilia. Klockan sex. Var inte sen.

”Fuck …”

Ser att Linn lever men det säger ingenting egentligen. Bilden kan ha tagits tidigare. Hon ser blek ut, håret är stripigt och ser blött ut. Jag sväljer hårt och kämpar för att inte gråta men hjärtat struntar i det. Slår snabbt och skoningslöst. Gråter åt mig.

Tittar upp mot huset och sedan på bilden igen. Ser att Linn sitter i en skåpbil. Om det är Jan och bilden togs precis så lär han inte vara hemma, även om det lyser i ett av rummen.

Jag måste göra något och kliver ut ur bilen. Går rakt till porten. Det är kodlås så jag slår in rutan med armbågen och vrider om vredet och går in i trapphuset.

Det stinker kattpiss och en barnvagn modell sjuttiotal gapar barnfritt. Jag är arg och ledsen samtidigt när jag går upp för trapporna. Vill avreagera mig men försöker andas lugnt.

Ringer på hans dörr och håller för titthålet. Hör en tv som skrålar sport och hans fotsteg som kommer närmare dörren. Jag trycker på ringklockan igen.

”Jajaja, ta det lugnt för fan”, säger han roat och jag undrar om han väntar besök. Kanske en granne eller vän.

När han öppnar tar jag tag i hans ansikte och går in samtidigt. ”Var är hon?” frågar jag hårt, men vet redan att det inte är han. Fast man vet aldrig. Han är ju psykopat.

”Du?! Vad fan gör du här?”

Jag tar tag i hans nacke och går runt med honom i lägenheten. Han har blivit äldre, och smalare. När han åkte in hade han ölmage och var ganska bastant, men nu, efter tolv år i fängelse, ser han helt annorlunda ut.

”Var är Linn?”

”Vilken jävla Linn?” Han ler när han säger det och min knytnäve reagerar instinktivt. Slår en gång till bara för att han ler.

Han skrattar när han ligger på sidan. Låter tungan känna efter om han förlorat en tand eller inte. ”Jag har väntat på dig, snutjävel. På att svinga en bägare.”

”Han skrattar när han ligger på sidan. Låter tungan känna efter om han förlorat en tand eller inte. ”Jag har väntat på dig, snutjävel. På att svinga en bägare.””

Jag ser hans mobil på vardagsrumsbordet och tar upp den. Går tillbaka till honom, tar hans tumme och öppnar mobilen. Sätter en fot på hans bröst och han tappar luft. Går igenom sms, bilder och sociala medier. Fan, det är inte han även om jag hade hoppats på det.

”Jag kommer tillbaka”, säger jag, fast vet att jag inte kommer göra det. Jan Eskilsson är inte den som kidnappat Linn. Jag kan se det i hans ögon. Hade det varit han skulle han inte sagt ett ljud om det. Men … en sak vet jag, och det är att han kommer mörda igen.

Sätter mig i bilen och tittar på klockan. Om tjugo minuter ska jag få pengarna. Anders har löst det, tillsammans med Forex. Jag ska få mina och Johannas pengar samtidigt. En miljon. Hade jag haft tio eller hundra miljoner hade jag betalat det med ett leende för att få tillbaka Linn. Pengar är ingenting värt, inte om ens dotters liv hänger på det. Så jag tänker betala, även om mina gamla kollegor på polisen inte skulle gilla upplägget.

Med Eskilsson struken från listan är det tre stycken kvar och jag känner att jag kommit närmare Linn även om jag inte gjort det. Jag kollar på bilden igen. Försöker hitta ledtrådar men ser inget speciellt.

”Håll ut älskling …”, säger jag till bilden och startar bilen. Åker mot Mobilia för att hämta ut pengarna medan det gnager i mig. Om nu någon vill hämnas mot mig, varför bara en miljon? Det är lite pengar, alldeles för lite för att egentligen tjäna på det. Kanske känner kidnapparen till att jag inte har så mycket pengar och vill slå mig mot plånboken, ta allt ifrån mig innan han dödar Linn, eller hon förresten. Sandra hade avvikit från permission och är galen på riktigt, men att hon skulle kidnappa Linn bara för att jävlas mot mig känns inte heller helt rätt. Hon skulle nog ge sig på mig direkt.

Ser såret på min knoge och torkar av den mot byxan. Får jag tag i kidnapparen kommer jag förmodligen ha ihjäl honom. Hur fan kan man ge sig på någons dotter? Jag är inte orolig för att Linn ska klara sig just nu, hon är tuff men det är vad som kommer efter som jag är mest orolig för. Att hon ska vara rädd i resten av sitt liv. Att bli kidnappad är som att bli våldtagen, man blir fråntagen makt och kontroll över sitt eget liv.

 

När jag ställer bilen på parkeringsplatsen ser jag två vita skåpbilar men ingen från Akea.

Jag går vidare till Forex och tar en kölapp. Blandat folk och jag är extra uppmärksam. Undrar om kidnapparen är här och kan se mig, om någon kanske tänker råna mig. Det har hänt ett par gånger, att kriminella har uppsikt över växlingskontor, väntar tills någon tar ut mycket pengar och sedan följer efter och rånar dem.

Det är min tur och jag lägger fram lappen. Hon tittar på mig och går därifrån, pratar med en kollega som ser på mig. För första gången i mitt liv känner jag mig som en kriminell. Hela grejen med att Linn är bortförd, att jag ska betala en miljon för henne och att jag inte vill att Johanna sätter igång varenda snut på det här får mig att känna skuld, tror jag. Vet att jag borde ha polisen på fallet. På grund av alla resurser, för att få stöd och en kanske större chans att hitta henne. Men jag skulle inte få vara delaktig i arbetet för att jag är Linns pappa och inte är polis längre. Och det är jag livrädd för. Jag vet att jag kan lösa det här bäst själv, oavsett vem kidnapparen är så är det mig han är ute efter, inte Linn.

”Vet att jag borde ha polisen på fallet. På grund av alla resurser, för att få stöd och en kanske större chans att hitta henne. Men jag skulle inte få vara delaktig i arbetet för att jag är Linns pappa och inte är polis längre. Och det är jag livrädd för.”

En sak som oroar mig är om det inte är någon av de tre misstänkta. Att det är någon annan som bara är ute efter pengar, men ingen vettig skulle välja en polisdotter att kidnappa, och det är det som gör att jag tror att det här är så personligt. Speciellt när kidnapparen kallar mig för snutjävel.

Jag måste chansa på det och jag är Linns enda möjlighet att komma levande ur det här. Hur mycket kan en människa hata någon annan? Som polis blir man ofta hotad, speciellt när man plockat in kriminella eller satt dit dem. Men bara en promille skulle verkligen hämnas. Allt som oftast är det bara just hot. Hot är till för att oroa och skrämmas, men det ska mycket till innan någon verkställer det.

Nu är det den där promillen som fått tag i Linn, men jag har en plan och vet hur jag ska få kidnapparen att släppa henne. Genom att erbjuda både mig och pengarna, om Linn får springa därifrån. Det är den enda lösningen, det här kommer inte lösa något om både jag och Linn till slut sitter kidnappade. Det kommer bli en balansgång.

Jag får en liten svart väska med pengarna och misstänker att Johanna pratat med sin kontakt, men även med Anders på banken. Min gissning är att det här inte hör till vanligheterna. Väskan med pengarna borde väga nästan tre kilo, om det är i femhundralappar. Om det är tusenlappar så kanske ett och ett halvt.

Jag väger den i handen och håller hårt i den. Hela Linns artonårspresent ligger här, och Johannas egna besparingar. Jag går ut snabbt och sätter mig på en bänk. Ser på klockan som är fem i sex.

Det här kan bara gå åt helvete …

Jag känner mig ensammast i världen, när mobilen ringer och blodet blir till is.

”Jag ser att du har pengarna”, säger den förvrängda rösten. Jag ser mig omkring. Iakttar varenda person som står i närheten men det är så många. Det kan vara vem som helst med tanke på att nästan alla har hörlurar och en mobil i handen.

”Du får inte en krona förrän jag får prata med Linn.”

Rösten skrattar och jag hör ett smackande. ”Inte än. Jag måste se att du inte ringt snuten först och att de är här. Fan vad ful du är.”

”Va?”

”Ful. Du är ful. Skitful. Äcklig.”

”Kom hit så kan du se mig på nära håll”, säger jag och drar till med en rövare. Förbannar mig själv, jag borde vara mer undergiven. Spela med tills en öppning visar sig. Förr eller senare måste vi komma till ögonblicket när pengar och Linn ska byta plats. Eller när jag och Linn byter plats.

”Du har fyra minuter på dig att ta dig till Pildammsparken. Det finns en staty där. Galatea.”

När hon lägger på springer jag redan mot bilen.