OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 15
Vågor

Vågor
Okänt nummer

 
 
00:00 / 11:57
 
1X
 

E20, Måndag 20.30

Jag sitter bak i polisbilen och vi åker mot Kastrup. Det måste vara dit Theresa är på väg. Jag hoppas det iallafall. Det är mörkt ute, trots att det är sommar. Mörka moln och dimma som stänger ute ljus. Jag ringer upp Gunilla och hon svarar slött efter fem signaler. Jag gissar att hon jobbar övertid på grund av det här och det ska hon ha en eloge för. Den Gunilla jag kommer ihåg var inte så engagerad, men Johanna säger att hon skärpt sig.

”Jag vill att du kollar upp en grej.”

”Antonio Franzén, jag vill att du inser att du har tagit dig väldigt stora befogenheter för att vara civil. Men du har dem för att jag gett dig det. Inser du det?”

”Jaja, för fan. Kan vi inte ta det sedan?”

”Vill bara att vi båda vet vem som bestämmer.”

”Du bestämmer, Gunilla.”

”Bra, vad kan jag göra för dig?”

”Kan du kolla upp med Kastrup om Linn finns med på någon passagerarlista?”

”Redan gjort och vi är före dig, du skulle ha ringt oss direkt, Antonio. Då kanske du haft Linn redan nu. Det här är fan det dummaste du gjort och då har du gjort en massa korkade saker.”

”Det här är fan det dummaste du gjort och då har du gjort en massa korkade saker.”

”Jag behöver inte mer dåligt samvete nu. Du får slå mig på skallen senare. Nu måste jag få tag på Linn. Och Theresa. Kolla om du har en There…”

”Det finns en flygbiljett i Linns namn. Som handikappad, dessutom …”

”Fan!” skriker jag. ”Ni måste …”

”Stoppa henne. Ja, det har vi redan gjort. Danska polisen har spärrat av bron från sin sida och en vit skåpbil passerade tullen för en liten stund sedan. Vi släppte förbi dem så de kommer ingenstans.”

Jag andas ut men vet att det här är den farligaste biten. Hade helst velat att de släppte fram Theresa och Linn hela vägen till Kastrup och tog dem vid gaten istället. Det hade betytt att Theresa inte hade något vapen och att man kunde desarmera situationen på ett helt annat sätt. Men Gunilla har gjort klart för mig att hon bestämmer och att det är så här det kommer bli. Så jag förbereder mig. För en farlig situation. Precis anledningen till att jag inte ringde dem från början.

”Snälla. Säg åt både svenska och danska polisen att inte göra något. Jag känner Theresa, det är mig hon är ute efter. Theresa är extremt farlig. Och sjuk.”

Jag berättar det jag vet och vad som hänt. Gunilla är tyst i flera sekunder efter att jag berättat färdigt.

”Åh, fy fan på ren svenska.”

”Ja, det kan man säga. Förstår du nu att det är jag som måste prata med henne?”

Gunilla verkar tänka och fler sekunder tickar iväg. ”Vi tar det när du kommer dit. Insatsstyrkan är på väg och det är de som bestämmer på plats.”

Jag andas ut. Känner de flesta av dem och vet att flera är skyldiga mig en tjänst. En gång snut – alltid snut.

 

Efter sju minuter är vi på bron. Jag ser hur Theresas skåpbil står stilla. Danska polisbilar framför med blåljusen på och svenska polisbilar bakom. Det ser magiskt ut. Det är vindstilla och hela bron är omgärdad med dimma som badar i blått ljus.

Jag går ur bilen och ser att insatsstyrkan ännu inte kommit, vilket passar mig perfekt. Tar av mig kavajen och går sakta, med händerna över huvudet, mot hennes bil. Bilen står på sidan, som om hon tänkt vända, men upptäckt de svenska polisbilarna och stannat.

En ambulans kommer bakom mig utan sirener. Stämningen på bron är spänd. Det är vindstilla och fuktigt i luften, som om regnet stannat upp för vår skull. För Linns skull.

Jag fortsätter framåt tills jag ser passagerardörren öppnas. Ser Theresa som har med sig en omtöcknad Linn.

Hon lever …!

”Stanna där, din jävel!” skriker Theresa och jag stannar. Jag står kanske tio meter från henne men fortsätter långsammare

”Stanna sa jag!” Rösten skär sig och Therese ser desperat ut. Tittar både mot den danska och svenska sidan. Med hat i blicken mot mig.

Jag stannar men släpper ner händerna. ”Vi kan lösa det här, Tezz.”

”Låt mig bara åka med Linn. Annars dödar jag henne.” Hon håller en stor kökskniv mot Linns strupe. Går sakta med henne mot kanten av bron.

”Förlåt, Tezz. För att jag inte räddade dig. Allt är mitt fel.”

Hon stannar upp och ser på mig. Andas. Ser på Linn. Ser på skåpbilen.”

”Du lämnade mig. Till ett monster.”

”Jag vet. Till Juha. Han var ett monster. Du gjorde helt rätt som dödade honom.”

”Du har läst dagboken. Ditt as. Ond. Äckel. Man läser inte andras dagböcker!” skriker hon och jag kan se att Linn blöder på halsen.

”Du gör illa henne.”

”Jag dödar henne hellre än att du får henne. As. Äckel. Ond. Hon är min nu. Du har haft henne i över tio år så nu är det min tur.”

”Ta mig istället. Linn har inte gjort något. Ta mig. Snälla.”

Theresa ser ut att tänka medan jag hör att insatsstyrkan kommer. Tunga bilar. Theresa ser det också och vet mycket väl vilka de är. Hon är gammal snutfru.

”Sista chansen nu, Tezz. Ta mig så åker vi vart du vill. Bara du släpper Linn.”

”Nej. Nej!” skriker hon och tar sig närmare kanten av bron.

”Jag ser att Linn lyfter huvudet. Ser mig i ögonen. Bara fem meter emellan, men vi har aldrig varit så långt ifrån varandra.”

Jag ser att Linn lyfter huvudet. Ser mig i ögonen. Bara fem meter emellan, men vi har aldrig varit så långt ifrån varandra. Hon säger något som får Theresa att haja till. Pratar med henne, men jag kan inte höra vad hon säger.

Linn ser mig hela tiden i ögonen medan hennes läppar rör sig. Jag vågar inte gå närmare för Theresa stirrar på mig. Hjärtat slår hårt i bröstet och kroppen skakar. Hör kängor som rör sig bakom mig och jag håller upp en knuten hand. De vet vad det betyder. Att de ska stanna, lita på mig en liten stund till. Lita på Linn.

Plötsligt slår Linn bort Theresas hand och springer, stapplande steg som knappt kan hålla sig uppe men hon springer och jag springer mot henne. Ser hur Theresa gör ett val.

Hon tittar på Linn, som springer för sitt liv.

”Jag kommer alltid att älska dig”, säger Theresa när jag fångar Linn och sedan ser jag hur Theresa tar ett steg till mot räcket. Mot kanten av bron. Jag släpper Linn och springer.

Fem meter kvar …

Gör det jag borde gjort för över tio år sedan. Försöker rädda Theresa från sig själv.

Tre meter kvar …

Jag ser hur hon kommer upp på räcket. Tar en sista titt på mig, precis som gången på båten. Och tar ett steg ut i oändligheten. 

En. Meter. Kvar!

Jag får tag i jackan och känner hur jag bryter minst ett revben när kroppen slängs mot räcket av hennes tyngd. Men jag släpper inte. Tar tag i hennes hand när hon försöker sticka mig med kniven. Den rispar huden på min arm.

”Släpp mig!” skriker hon och slänger med kroppen. Det är säkert fyrtio meter ner till vågorna, som knappt syns på grund av dimman.

”Jag har dig”, säger jag om och om igen. ”Jag har dig.”

Några poliser från insatsstyrkan kommer och hjälper mig. Vi drar upp Theresa som gråtskriker nej, nej, nej och vrider sig tills hon får handfängsel.

När hon till slut tystnar sätter jag mig ner bredvid henne och viskar förlåt.

Hon ser på mig. ”En dag ska jag döda dig. Det svär jag på. Äckel. Ond.”

”Jag vet. Det är okej, Theresa.”

Jag lämnar henne med insatsstyrkan. Går till Linn som har en filt om sig och lutar sig mot en polisbil. Kramar Linn länge och gråter tillsammans med henne. Känner hur all spänning släpper och tar henne runt axlarna. För Linn till baksätet av polisbilen och sätter henne i den. Går runt bilen och sätter mig bredvid.

Tillsammans ser vi när hennes mamma förs till en annan polisbil. Theresa ser på mig med hat i blicken. Hon kommer nog alltid hata mig. Kan man ändra på ödet? Kommer jag någonsin bli förlåten av henne?

Linn lutar huvudet mot min axel. ”Du kom …”

”Såklart, jag kommer alltid finnas där. Det vet du vid det här laget. Vad sa du till henne? På bron?”

”Att jag är Fenixfågel. Att hon ska få vara min mamma igen. Att det är det enda jag vill.”

”Jag kramar om Linn hårt och ser suddigt. Skiter i att torka ögonen. ”Jag älskar dig så jävla hårt…

Jag kramar om Linn hårt och ser suddigt. Skiter i att torka ögonen. ”Jag älskar dig så jävla hårt. Förlåt om jag är lite dum i huvudet ibland.”

”Johanna har sagt att det är ditt jobb att vara ett pucko, men jag vet inte riktigt vad hon menar med det.”

Vi både gråter och skrattar medan polisbilen tar oss mot Malmö.

TRE MÅNADER SENARE

Det löser sig alltid, som farfar brukade säga. Theresa blev fälld för kidnappning, misshandel och försök till dråp. Den åländska polisen la ner utredningen om mord på Juha ganska snabbt. De ansåg att det var självförsvar med tanke på att han hållit Theresa fången så länge och vad han gjort mot henne. De hittade dessutom två kvinnor begravda i hans trädgård. Han hade varit ute med båten när han såg Theresa nästan drunkna och tog sin chans.

Jag kommer aldrig förstå hur hon haft det. Hon får vård nu men kommer kanske aldrig komma ut igen. Den som lever får se.

Linn har besökt Theresa på psyket och kom hem helt förstörd. Det är för tidigt och hennes mamma kommer inte vara någorlunda kapabel förrän om några år. Men Linn måste få träffa henne, trots att hennes mamma hjärna och själ är som ett skrotupplag. Frågan är om hon någonsin kommer bli bra. Men Linn har fått en mamma, även om hon är mentalt förstörd. Livet. Ibland blir det inte som man tänkt sig, och ibland blir det precis som man drömt om. Jag är lycklig nu, men tankarna finns där. På alla tänk om. Allt jag kunde ha gjort annorlunda. Jag antar att alla människor är på det sättet.

Janina mår bra efter omständigheterna och jag vet inte om vi nånsin kommer få ett bra svar av Theresa på varför hon tog henne, jag gissar att hon ville ta bort henne från Linn av någon anledningen men det är ett mysterium tills vidare.

Sandra Turunen kom tillbaka helt självmant till Säter för en månad sedan, ingen vet var hon har varit och hon berättar det inte heller, ännu ett mysterium som kanske får sin lösning en vacker dag och jag har bestämt mig för att träffa henne och be om ursäkt för förhöret. Jag har bestämt mig för att klippa bort alla små ångeststenar som ligger i bröstet och skaver, för att få lugn och ro.

Vi sitter på balkongen med utsikt över Limhamns vatten. Jag, Linn och Johanna. Som en riktig familj.

Johanna och jag har köpt lägenheten tillsammans, eller snarare tagit lån på den tillsammans. En fyra som kostar alldeles för mycket men jag har fått ge mig mot de två kvinnorna i världen jag älskar skiten ur. Jag får ge mig. Inget mer hus och jag har installerat både larm och kameror.

Vi lyckades hålla mig utanför pressen och nyheten blev aldrig viral. Livet går vidare och allt det där. Men inte riktigt. Linn vaknar skrikande på nätterna ibland och gråter, men det blir mer sällan. Hon är starkare än jag trodde och jag har fått berätta allt om hennes mammas och mitt förhållande, både de bra och dåliga sakerna och hon verkar nöjd med det.

Johanna och Linn är tajta och jag har lovat att de båda ska få ha sina hemlisar ifred. Jag skulle aldrig våga läsa Johannas dagbok igen. Alla aktioner har reaktioner.

Jag går in i lägenheten när jag hör pipet och tar ut lammracksen ur ugnen. Delar dem och lägger dem på tallrikarna på salladen. Jag ska tydligen banta och har lovat Linn att springa med henne tre gånger i veckan, vilket jag hållit den senaste månaden.

Gunilla har erbjudit mig en tjänst som jag tackat nej till. Jag har det bra som jag har det. Tar fast en och annan fuskare då och då för försäkringsbolaget och jobbar som en riktig Svensson. Johanna kommer vara mammaledig om sju månader. Klappar magen fast det inte syns något än.

När jag kommer ut på balkongen sitter de och flamsar och blir allvarliga när jag kommer ut.

”Pappaaaa …”

”Nej”, säger jag direkt.

”Jag är värd en iPhone tio.”

Jag sätter mig ner, drar en snabb kalkyl i huvudet och suckar. ”Ja, vad fan. Vi drar till Mobilia imorgon.”

.

Författarens tack

 

Jag vill främst tacka min fru Caroline Grimwalker för att du alltid gör mina texter bättre och mina dagar lyckligare.

Stort tack till Pelle Estborn, du är fucking grym! Även tack till Anette Rantala.

Och ett speciellt tack till ”Mackan”, för att du är inspirationen till Antonio Franzén.