OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

DEL 13
Villospår

Villospår
Okänt nummer

 
 
00:00 / 9:32
 
1X
 

Staffanstorp, Måndag 18.45

Jag sladdar in på grusplanen. Väntar mig det värsta. Bakom mig kommer polisbilen ikapp och stannar.

”Jag är här nu”, säger jag till Johanna.

”Låt dem säkra först. Det är en order.”

Jag suckar. Det var det här jag var rädd för. Det kommer gå långsamt, kanske för långsamt.

”Prata med mig, Antonio.”

Jag vet vad hon vill. Att jag ska öppna mig och prata känslor, att det på något mirakulöst sätt ska få mig att slappna av. Men det är det sista jag behöver just nu. Jag vill springa in i lokalen och leta efter Linn.

”Jag vet vad hon vill. Att jag ska öppna mig och prata känslor, att det på något mirakulöst sätt ska få mig att slappna av. Men det är det sista jag behöver just nu.”

Det är en stor tegelbyggnad, en gammal sockerfabrik i Staffanstorp och jag vet att vi är på rätt plats. Slutet är nära står det med svart sprayfärg.

Polismännen öppnar ståldörren och går in. Jag hör dem skrika polis och vet att kidnapparen inte är här. Det är därför jag inte springer in med förhoppning om att få se Linn. Det känns bara som en lek och det enda jag hoppas på är att det inte ligger en död flicka där inne.

”Hon kommer inte vara här. Jag bara vet det.”

”Så var är hon?”

”Det är det enda jag inte vet. Men hon leker med mig. Oss. Det kommer finnas en ny lapp därinne, till ett nytt ställe och så kommer det att hålla på. Jag tänker inte jaga lappar längre.”

”Vi måste, tänk om det finns fler flickor som hon tagit.”

”Låt uniformerna jaga.”

”Har du gett upp? Du får inte ge upp, Antonio. Inte nu.”

”Jag har inte gett upp. Måste bara tänka annorlunda. Det här stämmer inte. Det känner jag i hela magen.”

”Vad är det som inte stämmer?”

”Allt. Som att hon redan fått pengarna och fortsätter leka kurragömma. Som att Linn är kidnappad. Och framför allt. Sandra är inte så smart, hon är en känslomänniska. Ingen som planerar logiskt.”

”Jag hittade den här!” En av uniformerna kommer ut från byggnaden. Håller upp en lapp i handen och ger den till mig. Gruvan i Risekatslösa. Du har 45 minuter på dig.

Man kan se att tonern börjar ta slut i skrivaren. Texten är vag, precis som Linns framtid. Suddig. Jag berättar för Johanna vad det står på lappen och hon säger att hon ska skicka en bil dit. Hon kan ha en bil där på tio minuter.

”Kidnapparen vill att jag ska åka runt, längre och längre bort från Malmö. Tiden är precis och utmätt. För att jag ska stressa dit, hela tiden tro att jag ska få Linn till slut, men allt är ett spel.”

”Jag fattar inte”, säger Johanna.

”Någonting kommer hända i Malmö, antar jag, och kidnapparen vill inte att jag är där.”

”Men vi måste …”

”Vi måste ingenting, Johanna. Ni måste. Jag måste tänka. Vi får höras senare. Jag har inte så mycket batteri kvar på mobilen. Säg åt dem att kolla efter en sprayad text. Slutet är nära.”

Jag klickar bort Johanna trots hennes protester. Har inte bråttom, måste andas och rensa huvudet.

”Satt lappen på en flicka igen?” frågar jag polisen som skakar på huvudet. ”En skyltdocka.”

Jag suckar. Såklart. Det var aldrig meningen att ha levande människor och förmodligen kom Janina bara i vägen på något sätt. För att komma åt Linn eller liknande. Jag vet inte än, men saker börjar klarna.

”Vem som helst kan bli en mördare, men inte vilken mördare som helst kan planera en sådan här sak. Det krävs tid, massor av tid, och engagemang.”

Vem som helst kan bli en mördare, men inte vilken mördare som helst kan planera en sådan här sak. Det krävs tid, massor av tid, och engagemang. Allt jag varit med om hittills säger mig att kidnapparen tagit tid på sig. Jag fattar bara inte vad syftet är med den här leken, förutom att driva mig till vansinne. Jag slår vad om att det ligger en till lapp i Risekatslösa. På en ny skyltdocka eller något annat. Det som stör mig allra mest är att jag inte har en aning om vem det kan vara. Bara att det är någon som hatar mig. Och med tanke på hur många jag satt dit så kan det vara vem som helst, egentligen.

Jag går in i byggnaden och undrar varför kidnapparen gillar nedlagda fabriker så mycket. Ser nästan direkt skyltdockan som sitter på en sådan där grön snurrstol. Gamla maskiner, rör, stål och väggar. Ser alla möjliga färger men mest blått, orange, rost och grönt. Det gör ont i ögonen att se allt det gamla och förfallna. Det lär bara vara en tidsfråga innan de river det här stället, eller gör något fancy kontorshotell av det.

”Franzén!” Den andra snuten ropar på mig. ”Du borde se det här.” Han står till hälften upp i en trappa och jag går dit. Tänker på varför kidnapparen försöker få mig längre och längre bort från Malmö, längre bort från mitt hem. Är det nästa mål? Mitt hem?

Jag tar upp mobilen och Johanna svarar direkt.

”Kan du skicka en bil till mitt hus? Dörren är öppen. Bara ifall att.”

”Varför?” undrar hon och jag hör att hon sitter i möte. Om mig och Linn, förmodligen. Och jag gillar det inte men får vika mig. Jag behöver all hjälp jag kan få.

”För att kidnapparen vill få bort mig från Malmö och jag vet inte varför, men mitt hem kan vara en anledning.”

”Okej, jag fixar det. Något nytt?”

”Jag vet inte. Återkommer”, säger jag och klickar bort henne igen. Medveten om att jag kommer få skit för det förr eller senare. Johanna hatar när man inte säger hej då, som i amerikanska filmer där ingen verkar göra det. Hon tycker det är konstigt.

Jag går upp för trappan, förväntar mig att hitta något som inte leder någonstans överhuvud taget. Han ser stolt ut, snuten. Som om han gjort världens scoop. Någonting han vill ha beröm för. Det är han som känner mig, men som jag glömt namnet på, och jag bryr mig inte. När jag jobbade på krim hade jag brytt mig men inte nu. Jag gillar inte poliser längre. Är klar med dem, till och med Johanna även om jag skulle vilja ha tillbaka henne. Men det är som det är. Jag fuckade upp det och hon fuckade upp det. Vissa saker kanske aldrig går att reparera, speciellt när det handlar om tillit.

”Det känns som om jag hittat lejonkulan och fattar direkt att det är här kidnapparen bor. Det ser jag på alla bilder, speciellt de där jag inte har några ögon.

Snuten tar mig genom en dörr och ett utrymme som någon bor i. Man kan känna lukten av människa som sovit och levt här en längre tid och jag stannar till. Det känns som om jag hittat lejonkulan och fattar direkt att det är här kidnapparen bor. Det ser jag på alla bilder, speciellt de där jag inte har några ögon. Jag ser bilder på allt jag gjort och var jag varit, fotografier på mitt hem och framför allt på Linn. På bilderna ser hon antingen glad, ledsen eller förbannad ut. Vartenda känslouttryck är fångat med en proffskamera med kraftig lins. Det är som om kidnapparen har stått en meter från Linn och fotograferat henne.

”Kidnapparen, va?” säger snuten och ser nöjd ut.

”No shit, Kerstin”, säger jag och klappar honom på axeln. Är faktiskt imponerad att han tog en extrasväng och sökte igenom lokalen. Det här är det jag hela tiden letat efter. Men jag ser ingenting som berättar vem det är.

Jag tittar på väggen, följer schemat. Mitt hem, Forex på Mobilia. Jag undrar hur han visste att jag skulle ta ut pengarna där men det kanske inte är så konstigt. Bankkontoren har inga kontanter längre och kidnapparen visste det. Smart.

Jag ser bilder på Janina och bilder på lokalen på Blidövägen. Så alltså var inte Janina en tillfällighet utan kanske en hämnd även det. Kidnapparen måste stå närmare mig än vad jag tror.

Bilder på sockerbruket jag nu står i och gruvbrytningen i Risekatslösa i Bjuv. Det finns flera bilder på gamla fabriker och bruk. Säkert tio stycken till, längre och längre bort från Malmö. Jag skulle kunna åka runt hela natten tills jag kom till den sista, utan att hitta Linn.

Jag slår till väggen när jag ser mina ögon som sitter runt en bild av Linn. En hon ser ledsen ut på. Det är så sjukt. Hela väggen är sjuk. En bild på Johanna finns också. Utan ögon och knivstucken om och om igen.

Kidnapparen har bott här medan han planerat allting. Jag ser även bilder på platser jag inte känner igen. En stuga på en ö, med en brygga och en ladugård. Även bilder inifrån. En bur och en byracka som är död. Även en omärkt grav med havet som bakgrund. Det ser inte alls skånskt ut och jag undrar vad det innebär.

Jag måste hitta Linn om jag så ska sälja min själ.

Jag tar fram mobilen och tar bilder av väggen. Skickar dem till Johanna. Backar ett par steg. ”Var är du, din jävel?” säger jag lågt.

”Här.” Snuten säger det lika lågt, som om någon tjuvlyssnade.

”Inte du, idiot. Kidnapparen.”

Han säger inget den här gången utan har vett att hålla käften. Jag ser förloppet, från början till slut men ser inte mönstret och det retar mig. Det är som kidnapparen har en början, mitten och ett slut men utan själva epilogen.

”Du?” säger polismannen som tydligen inte kan hålla truten och jag hyssjar honom. Måste få tänka.

”Alltså. Jag tror den här är viktig.”

Jag andas djupt och släpper en tung suck. Tills jag ser vad han pekar på.

En dagbok …